Sverige satsar minst på elitnivå
Sverige satsar minst på elitidrottKrönika | Publicerad: 2022-12-12 18:09
Denna text är en krönika. Syftet med texten är att påverka. Åsikterna är skribentens egna.På den första raden i regeringen avsnitt om idrott i budgetpropositionen kan vi läsa detta:
”Riksdagens mål och syfte med statsbidragen till idrotten är att ge möjligheter för alla i Sverige att motionera och idrotta, att främja en god folkhälsa, att stödja en fri och självständig idrottsrörelse samt att ge alla i Sverige positiva upplevelser av idrott som underhållning.”
Och sedan kommer det, liksom lite ursäktande på nästa rad: ”Stöd kan även lämnas till sådan verksamhet som stärker idrottsutövares internationella konkurrenskraft.”
Kan lämnas? Det var ju inte direkt några entusiastiska besked. Kontrasten är stor, när statsministrar gratulerar våra OS- och VM-guldmedaljörer i olympiska byn eller vid hemkomsten i Kungsträdgården.
Svensk idrottare får minst pengar
Iblandlåter det som om en guldmedaljör hade socialdemokratin eller något borgerligt parti att tacka för sina framgångar. Föräldrar, tränare och festföremålet självt brukar bjuda på detta i glädjens stund.
Faktym är att Sverige har minst pengar att fördela till elitidrott av andra jämförbara länder i Norden och Europa.
SOK:s ordförande Mats Årjes beskrev det så här för några veckor sedan:
- Vi ser i internationella jämförelser att vi i Sverige satsar 50 procent mindre på olympisk idrott än exempelvis Norge och Danmark. Storbritanniens seglingssatsning har mer resurser än SOK:s stöd till alla olympiska idrotter!
På väg att spricka
De senaste budgetpropositionerna saknade ”fria pengar” som skulle kunna lyfta elitidrotten. I rapporten ”Remiss – elitidrott 2030” från 2020 kunde vi läsa, att ”något är på väg att spricka” för svensk elitidrott. Rubriken är ”Ett sluttande plan.”
RF önskade stora extra ekonomiska resurser till elitidrotten. 600 – 700 miljoner kronor behöver tillföras under de närmaste åren. Några sådana pengar blev det inte. Men RF:s ledning talar positivt om de nya pengar som nu i stället ska satsas på ”idrott i utanförskapsområden” och ”äldrelyft.” Riktigt pinsamt är det.
Den idrottsminister som ville uträtta något skulle naturligtvis snabbt söka stöd hos hela regeringen, och speciellt hos statsministern, för en kraftfull ekonomisk satsning på elitidrotten. Där har staten ett stort ansvar, speciellt för de mängder av förbund som inte har stora sponsorintäkter.
En avgörande nyckel till framgång är att också samordna insatserna över hela landet för att skapa bättre möjligheter för elitsatsande ungdomar att kombinera elitidrott och högre utbildning. Unga talanger ska våga satsa på dubbla karriärer i sitt eget hemland.
Lärosäten, specialförbund, kommuner och RF-distrikt måste bygga något gemensamt över hela landet. Goda exempel finns. Men kraften och viljan hos RF saknas. Kanske också kompetensen. Därmed fortsätter det som forskarna Josef Fahlén och Paul Sjöbloms varnade för i studien “Elitidrott i skilda världar” från 2011:
”Det finns mängder av specialistkunskaper på alla nivåer inom svensk elitidrott. Men de tycks alltför sällan föras vidare uppåt i systemet. Iakttagelser om systemfel och konkreta förslag på förändringar som kommer från lägre organisatoriska nivåer präglar sällan de övergripande besluten.”
Jag hämtar erfarenheterna från stockholmsregionens Sport Campus Sweden, som under de 18 åren vi gav 550 elitidrottare möjligheten att bl.a. anpassa studietakten, flytta tentor vid speciellt viktiga tidpunkter och ett kvalificerat idrottsligt stöd.
Självklart ska ungdomarna stöttas1.
Konkreta metoder med bl.a. ”livsstilsstöd” som betyder samtal om och en kartläggning av livssituationen. Det resulterar i ett program för önskvärda förbättringar. Det fylls på med idrottsmedicinska genomgångar, fysiologiska tester, träningsrådgivning och handledning.
2. Navet i verksamheten måste vara samverkande lärosäten med ett direkt uppdrag från regering och myndighet att skapa bättre idrottsliga och pedagogiska förutsättningar för elitidrottsungdomarna.
3. Statlig finansiering måste vara grunden för verksamheten. Intäkter från kommuner, lärosäten, företag och idrottsorganisationer kan fylla på.
4. Universitetskanslersämbetet måste som myndighet få ansvar och resurser för verksamheten. Så kan ämnet få både tyngd och kontinuitet. Framgång får inte vara beroende av enskilda universitets- och högskolerektorers privata idrottsintresse.
Med sådana här insatser skulle det bli lättare för statsministrar att i framtiden ta emot hemkomna VM- och OS-guldmedaljörer utan att skamset slå ned blicken, väl medvetna om att regeringar knappast har någon del i framgången.
Lars Liljegren
Denna text är en krönika. Syftet med texten är att påverka. Åsikterna är skribentens egna.På den första raden i regeringen avsnitt om idrott i budgetpropositionen kan vi läsa detta:
”Riksdagens mål och syfte med statsbidragen till idrotten är att ge möjligheter för alla i Sverige att motionera och idrotta, att främja en god folkhälsa, att stödja en fri och självständig idrottsrörelse samt att ge alla i Sverige positiva upplevelser av idrott som underhållning.”
Och sedan kommer det, liksom lite ursäktande på nästa rad: ”Stöd kan även lämnas till sådan verksamhet som stärker idrottsutövares internationella konkurrenskraft.”
Kan lämnas? Det var ju inte direkt några entusiastiska besked. Kontrasten är stor, när statsministrar gratulerar våra OS- och VM-guldmedaljörer i olympiska byn eller vid hemkomsten i Kungsträdgården.
Svensk idrottare får minst pengar
Iblandlåter det som om en guldmedaljör hade socialdemokratin eller något borgerligt parti att tacka för sina framgångar. Föräldrar, tränare och festföremålet självt brukar bjuda på detta i glädjens stund.
Faktym är att Sverige har minst pengar att fördela till elitidrott av andra jämförbara länder i Norden och Europa.
SOK:s ordförande Mats Årjes beskrev det så här för några veckor sedan:
- Vi ser i internationella jämförelser att vi i Sverige satsar 50 procent mindre på olympisk idrott än exempelvis Norge och Danmark. Storbritanniens seglingssatsning har mer resurser än SOK:s stöd till alla olympiska idrotter!
På väg att spricka
De senaste budgetpropositionerna saknade ”fria pengar” som skulle kunna lyfta elitidrotten. I rapporten ”Remiss – elitidrott 2030” från 2020 kunde vi läsa, att ”något är på väg att spricka” för svensk elitidrott. Rubriken är ”Ett sluttande plan.”
RF önskade stora extra ekonomiska resurser till elitidrotten. 600 – 700 miljoner kronor behöver tillföras under de närmaste åren. Några sådana pengar blev det inte. Men RF:s ledning talar positivt om de nya pengar som nu i stället ska satsas på ”idrott i utanförskapsområden” och ”äldrelyft.” Riktigt pinsamt är det.
Den idrottsminister som ville uträtta något skulle naturligtvis snabbt söka stöd hos hela regeringen, och speciellt hos statsministern, för en kraftfull ekonomisk satsning på elitidrotten. Där har staten ett stort ansvar, speciellt för de mängder av förbund som inte har stora sponsorintäkter.
En avgörande nyckel till framgång är att också samordna insatserna över hela landet för att skapa bättre möjligheter för elitsatsande ungdomar att kombinera elitidrott och högre utbildning. Unga talanger ska våga satsa på dubbla karriärer i sitt eget hemland.
Lärosäten, specialförbund, kommuner och RF-distrikt måste bygga något gemensamt över hela landet. Goda exempel finns. Men kraften och viljan hos RF saknas. Kanske också kompetensen. Därmed fortsätter det som forskarna Josef Fahlén och Paul Sjöbloms varnade för i studien “Elitidrott i skilda världar” från 2011:
”Det finns mängder av specialistkunskaper på alla nivåer inom svensk elitidrott. Men de tycks alltför sällan föras vidare uppåt i systemet. Iakttagelser om systemfel och konkreta förslag på förändringar som kommer från lägre organisatoriska nivåer präglar sällan de övergripande besluten.”
Jag hämtar erfarenheterna från stockholmsregionens Sport Campus Sweden, som under de 18 åren vi gav 550 elitidrottare möjligheten att bl.a. anpassa studietakten, flytta tentor vid speciellt viktiga tidpunkter och ett kvalificerat idrottsligt stöd.
Självklart ska ungdomarna stöttas1.
Konkreta metoder med bl.a. ”livsstilsstöd” som betyder samtal om och en kartläggning av livssituationen. Det resulterar i ett program för önskvärda förbättringar. Det fylls på med idrottsmedicinska genomgångar, fysiologiska tester, träningsrådgivning och handledning.
2. Navet i verksamheten måste vara samverkande lärosäten med ett direkt uppdrag från regering och myndighet att skapa bättre idrottsliga och pedagogiska förutsättningar för elitidrottsungdomarna.
3. Statlig finansiering måste vara grunden för verksamheten. Intäkter från kommuner, lärosäten, företag och idrottsorganisationer kan fylla på.
4. Universitetskanslersämbetet måste som myndighet få ansvar och resurser för verksamheten. Så kan ämnet få både tyngd och kontinuitet. Framgång får inte vara beroende av enskilda universitets- och högskolerektorers privata idrottsintresse.
Med sådana här insatser skulle det bli lättare för statsministrar att i framtiden ta emot hemkomna VM- och OS-guldmedaljörer utan att skamset slå ned blicken, väl medvetna om att regeringar knappast har någon del i framgången.
Lars Liljegren
Välkommen till den nya idrottsutredningen!
Postat den 19 september, 2022 av Lars Liljegren
Idrottsvänner!
Jag tänkte några ögonblick, innan jag som ordförande i den statliga utredningen ”Idrott i ny tid – 2022” bestämde mig för att kalla er ledamöter just så vid vårt första möte.
Men vi känner ju varandra de allra flesta, och det är väl ingen hemlighet att vi är positiva till idrotten. Kanske är det just därför vi har kommit med.
De av er som är riksdagsledamöter har skrivit positiva riksdagsmotioner. De av oss som är idrottsledare i utredningen tycker naturligtvis att detta är en utomordentlig början på det samarbete vi ska ha under ungefär ett år.
Regeringens direktiv till oss säger, att vi ska vara klara senast den 31 oktober 2023.
Några av er har väl redan letat i idrottshistorien och funnit den klassiska utredningen ”Idrott åt alla”, som fick sina direktiv den 12 november 1965. Den hade tre och ett halvt år på sig, till juni 1969, då den lämnade sitt betänkande.
Den utredningen lämnade förslag som blev väldigt avgörande för den svenska idrottens positiva utveckling. Och utredningen präglades av brett samförstånd både mellan de politiska partiernas företrädare och mellan politik och idrott. Kanske har många av er, precis som jag, tänkt, att vi ska försöka göra samma fina arbete i bred enighet.
Bakgrunden till vår utredning är, som vi väl alla vet, moderaternas kommittémotion 2021/22:3367. Där krävde moderaterna, att en ny, samlad och långsiktig idrottspolitisk utredning bör tillsättas för att utveckla och utverka idrottspolitiska mål, en struktur och modell för 2020-talet. Moderaternas idé är nu hela regeringens.
Statsrådet Kristina Axén Olin har skrivit in motionens krav i utredningsdirektiven, men vi har också fått mängder av andra frågor att titta på. En sådan är, vilket väl gör många idrottsledare glada, stödet till elitidrotten. Direktiven berättar att behoven av skarpa mål för elitidrotten är stora. Vi förväntas, naturligtvis i dialog med idrottens företrädare, presentera några sådana.
Framgångar för enskilda idrottsutövare har skymt sikten för oss. Under hösten 2020 var rapporten ”Remiss – elitidrott 2030” på remiss hos specialförbunden.
Där kan vi bl.a. läsa om hur Sveriges ställning i världens elitidrott kraftigt försämras. ”Något är på väg att spricka”, kan man läsa på sidan 12, där rubriken är ”Ett sluttande plan.”
Vi får också en skarp formulering om att vi förväntas, bl.a. genom internationella jämförelser och studier, lämna förslag om hur vi på ett bättre sätt kan kombinera elitidrott och högre studier. Vi har blivit omsprungna av många andra länder, även om andra ord används i direktiven.
Regeringen har också uppmärksammat den oreda, om uttrycket tillåts, som sedan något år tillbaka råder inom Riksidrottsförbundet.
Det är hittills Riksidrottsförbundets ledning som har fördelat statens stöd till specialförbunden, RF:s medlemmar. Ibland sker det genom beslut i idrottens högsta organ, RF-stämman. Vi brukar säga, att RF är ”i myndighets ställe.”
Nu är den svenska idrotten inne i en process, där dessa beslut ifrågasätts. Svenska Fotbollförbundet är missnöjt med RF-stämmans beslut och har hotat med att lämna RF-familjen. Svenska Fäktförbundet har överklagat beslutet om sitt stöd till förvaltningsrätten bl.a. med hänvisning till att idrottens ledning inte är opartisk på det sätt som beslutsfattare i statliga myndigheter ska vara.
Vår utredning ska se över om det nuvarande systemet, att RF fördelar statsstödet, är något för framtiden. Direktiven noterar för övrigt att flera mindre idrotter har blivit av med stöd från staten/RF, sedan RF har gjort om kriterierna för medlemskap och bl.a. höjt kravet på antalet föreningar. En allt större andel av svensk idrott går miste om statens stöd, när mindre förbund förlorar sitt medlemskap.
Vår utredning ska också diskutera idrottsrörelsens självständighet på ett principiellt plan.
Kritiken har under senare år handlat om att en allt större andel av statens stöd till idrotten avsätts till bestämda ändamål.
Det senaste exemplet är moderaternas och socialdemokraternas vallöften till idrotten om ökat stöd för att förbättra förhållandena i utsatta områden. Vår utredning ska, för att uttrycka sig lite drastiskt, också ta ställning till om idrotten inte i första hand borde få syssla med idrott. Parallellen kan dras till andra områden och verksamheter, där civilsamhällets frihet att fastställa målen och vägarna till dem är grunden till framgång.
Till sist vill jag framhålla att vi också är fria att ta initiativ till hur regioner och kommuner på ett ännu bättre sätt ska kunna stödja en svensk idrott. Anläggningar efter behov i kommunerna är naturligtvis den allra viktigaste uppgiften. Vårt arbete blir att lämna förslag om hur stat, regioner och kommuner ska kunna förmås att lägga fast gemensamma ambitioner och gemensamma handlingar för att stärka svensk idrott och svenska folkets behov av en bättre folkhälsa.
Ännu en gång. Välkomna! Och låt oss ännu en gång dra oss till minnes en viktig formulering. Vi ska försöka nå ett brett samförstånd om framtidens utveckling av den svenska idrotten.
Anders Ygemans tal till svensk idrott
Postat den 14 december, 2021 av admin
"En mycket idrottsintresserad djurgårdare blir ”idrottsminister”. På det här sättet vill jag försöka hjälpa min klubbkamrat med ett tal, som han förslagsvis kan hålla, när han träffar riksidrottens ledning."
Idrottsvänner!
Landets statsminister Magdalena Andersson, en utomordentlig simmerska från landets äldsta idrottsförening, Upsala simsällskap, har utsett mig till ansvarigt statsråd för idrottsfrågorna.
Det vore en överdrift att påstå att idrottsaktiva och sportjournalister har jublat över utnämningen. Jag kommer ihåg, utan jämförelser i övrigt, historien om Tage Erlander, som fick frågan om hur det kändes att bli vald till den mest okände socialdemokratiske ledaren någonsin. ”Det är ingen dålig utgångspunkt”, svarade Tage Erlander med den distans till sig själv som var ett av hans uppskattade kännemärken.
Mitt idrottsintresse är gigantiskt. Och jag har, som de allra flesta i vårt land, provat på en del idrotter. Jag har också berättat att jag älskar Djurgårdens IF. Det var inget budskap som med självklarhet ökade min popularitet.
Några har besviket sagt, att jag har väldigt mycket annat att göra, så min tid för idrotten kanske blir begränsad. För andra har detta faktum varit en viss tröst. Många är trötta på s.k. politiska pekfingrar och styrda bidrag. De hyllar principen, att stat, regioner och kommuner ska ge idrotten ett starkt stöd men låta idrottsledarna själva bestämma om målen och vägarna till målen. Det är också min grunduppfattning.
Den svenska idrottsrörelsen är landets i särklass mest utbredda demokratiska folkrörelse.
890 000 personer i Sverige har ledaruppdrag i någon idrottsförening. 73 procent av barn och ungdomar i åldern 6 – 12 år är medlemmar i en idrottsförening. Ideellt arbetande idrottsledare ger tillbaka mer än 15 gånger det statliga anslaget.
En svagare idrottsrörelse ger ett svagare och otryggare Sverige.
Vi måste tillsammans bygga en starkare svensk idrott. Regeringen har därför idag beslutat tillsätta en bred parlamentarisk utredning, som inom ett år ska lämna förslag om hur den svenska idrotten och idrottsrörelsen ska kunna förstärkas på statlig nivå, i regioner och i kommuner. Det är min förhoppning att utredningen ska lämna förslag i bred politisk enighet, precis som var fallet i den klassiska utredningen ”Idrott åt alla”, som 1969 lade grunden till Sveriges framgång som idrottsnation.
Jag har idag också fått statsministerns uppdrag att organisera idrottsfrågorna, så att vi med full kraft omedelbart kan förbättra förutsättningarna. Det förutsätter att departementen samverkar ännu bättre inom idrottsområdet. Inom utbildningsväsendet behövs kraftfulla lyft för att bättre kombinera studier och elitidrott, både i gymnasiet och på universitet och högskolor. Förbättrade anläggningsförutsättningar förutsätter kanske förändringar i plan- och bygglagen. Ansvaret för finansieringen måste läggas fast genom bra dialog mellan kommuner, regioner och stat.
En särskild statssekreterare i statsrådsberedningen kommer, under min ledning, att arbeta med samordningen av idrottsfrågorna i alla berörda departement.
Till sist vill jag rikta några allvarsord till svensk idrotts ledning.
Riksidrottsförbundet verkar, i myndighets ställe, när det t.ex. gäller fördelningen av det statliga anslaget till specialförbunden. Denna starka ställning kräver långsiktighet, ansvar och gott omdöme.
För några år sedan slog sig de större förbunden, med många röster, samman och fattades beslut på RF-stämman. De innebar att fler mindre förbund, med svagare ekonomi och kommersiell kraft, fick sin existens hotad. Många tvingas slå sig samman som vore idrottsrörelsen ett företag eller en myndighet. Jag vill erinra er om att i en folkrörelse är själen och hjärtat ledarnas drivkrafter. Det är ovanligt att folkrörelser arbetar hårt för att göra sig av med medlemmar. Låt mig berätta en hemlighet. I vårt parti är vi väldigt glada, när vi får flera medlemmar.
På senaste RF-stämman förenade sig väldigt många förbund, den här gången mot ett stort och folkkärt förbund, fotbollen. Men jag har förstått att det beslutet tänker inte RF-ledningen genomföra. Som ni vet kommer jag nyss från en socialdemokratisk partikongress. Alla uppskattade inte alla beslut. Men ingen kom på tanken att inte genomföra dem.
Tidningarna skildrar nu också allvarliga ordkrig mellan riksidrottens ledning och några förbund som ishockey och taekwondo.
I min inledning sa jag några ord om idrottsrörelsen som demokratiskt föredöme. Den tanken får sig en törn av de här konstigheterna. Och idrottens självständighet, ”i myndighets ställe” förutsätter att uppdraget hanteras med skicklighet och omdöme.
Ni och jag har ett gemensamt intresse av att idrottens ställning i den allmänna debatten är stark och positiv. Jag ska göra mitt bästa för idrottens ställning och möjligheter. Men jag behöver lite mer hjälp än jag har fått av er den senaste tiden.
Lar Liljegren
Men, ett beslut som ändå inte skall gälla.....
Oräkneliga gånger har jag pratat med medlemmar i idrottsrörelsen om demokrati. Ofta har det varit i samband med årsmöten och kurser bl.a. i mötesteknik. Jag har berättat hur viktigt det är med öppenhet, formella regler och att både styrelser och medlemmar följer fattade beslut. I våra bästa stunder har vi konstaterat, att idrottsrörelsen ger ett ovärderligt bidrag till landets demokrati. Ibland använder vi också det argumentet, med rätta, för att få ekonomiskt stöd från stat och kommun.
Demokratin ur spel
Med stor glädje har jag konstaterat, att antalet s.k. idrottspampar har minskat genom åren. De som tyckte, men sällan vågade säga det, att de såg andra synpunkter än de egna som störande moment i verksamheten.
Demokratin ur spelNu dyker de upp igen. Riksidrottsstyrelsens ordförande Björn Eriksson och fotbollens ordförande Karl-Erik Nilsson sätter all demokrati ur spel. Det är så sällsynt, lyckligtvis, att huvudpersonerna borde ringmärkas, ungefär som utrotningshotade fågelarter.
För någon vecka sedan citerade jag följande formulering i RF:s stadgar:
”Riksidrottsstyrelsen ska verkställa RF-stämmans beslut”.
Fotbollen förlorade en viktig voteringen på RF-stämman med 112–65, trots att Riksidrottsstyrelsen tillsammans med Fotbollförbundet frenetiskt yrkade avslag. Ett tydligt utslag, om man uttrycker sig försiktigt.
Nu har Björn Eriksson och Karl-Erik Nilsson bestämt att det beslut som gick fotbollen emot vid RF-stämman ska prövas av en s.k. skiljenämnd.
Man söker stöd i RF:s stadgar, som talar om skiljenämnd som ett sätt att lösa konflikter mellan t.ex. RF och SF. Alla, inklusive Björn Eriksson och Karl-Erik Nilsson, vet ju att den paragrafen är skriven och antagen, därför att t.ex. skadeståndsmål inte ska behöva komma upp i domstolarna. Den är inte gjort för att göra det enklare att köra över beslut av RF-stämman, idrottsrörelsens högsta beslutsorgan.
De ska bli hemligaBjörn Eriksson berättar nu i pressmeddelanden att skiljenämnden ska bestå av tre ledamöter, varav en är ordförande.
Rykten säger också, att namnen inte heller ska offentliggöras.
De skall bli hemliga
Två parter, som i sak tycker lika, ska nu tillsätta personer i en skiljenämnd. Jag skulle gärna vilja vara en fluga på väggen för att lyssna på hur argumenten låter, och om någon kommer att tala emot fotbollens och riksidrottsstyrelsens syn. Björn Eriksson har berättat, att man måste vara en fluga på väggen. Så här säger han om överläggningarna:
”SvFF och RF har enats om att skiljedomen, när den så småningom meddelas, kommer att vara offentlig. Däremot är handläggningen och vad parterna anför under handläggningen inte offentligt”.
Det gamla Högsta Sovjets pampar framstår som demokratins och öppenhetens försvarare, när man läser RF-ordförandens funderingar. Sverige och svensk idrott 2021!
En annorlunda väg
En annorlunda vägSvenska Fäktförbundet, som också röstade för Riksidrottsstyrelsens och fotbollens syn, har gjort något helt annorlunda. Man har överklagat beslutet till förvaltningsrätten i Stockholm, den första instansen i förvaltningsmål.
Otto Drakenberg, min efterträdare som ordförande i Svenska Fäktförbundet, uttrycker sig så här: ”Det är egentligen inte klokt. Vid Riksidrottsmötet 2019 formerade sig majoriteten av förbund i ett generalangrepp på de mindre idrotterna. 2021 var det fotbollens tur att råka illa ut. Så här kan vi inte ha det. Därför har vi valt att överklaga beslutet till Förvaltningsdomstolen”.
Riksidrottsförbundet är i ”myndighets ställe”, när det gäller att fördela statens anslag till idrotten till olika ändamål. Därför bör RF följa förvaltningslagens bokstav och anda.
Fäktförbundet skriver i sitt överklagande, att RF-stämman inte lever upp till de krav på saklighet och opartiskhet som Förvaltningslagen § 5 ställer på ett myndighetsbeslut. Alla som deltog i beslutet är jäviga.
För egen del har jag ägnat ett helt liv åt ideellt idrottsledarskap och har varit en av de allra främsta förespråkarna för idrottsrörelsens självständighet i förhållande till staten.
Nu är något på väg att brista. Det största ansvaret har naturligtvis ledningen för världens, fortfarande, kanske starkaste folkrörelse. Sammanhållning och självständighet förutsätter en god ledning. Framgång tillsammans förutsätter mer demokrati och inlevelse i varandras villkor, mindre lomhördhet och pampfasoner.
Karl-Erik Nilsson och Björn Eriksson, låt oss slippa ringmärka er!
Lars Liljegren
(Krönikan publicerad i Idrottens Affären den 22 oktober)
Demokratin ur spel
Med stor glädje har jag konstaterat, att antalet s.k. idrottspampar har minskat genom åren. De som tyckte, men sällan vågade säga det, att de såg andra synpunkter än de egna som störande moment i verksamheten.
Demokratin ur spelNu dyker de upp igen. Riksidrottsstyrelsens ordförande Björn Eriksson och fotbollens ordförande Karl-Erik Nilsson sätter all demokrati ur spel. Det är så sällsynt, lyckligtvis, att huvudpersonerna borde ringmärkas, ungefär som utrotningshotade fågelarter.
För någon vecka sedan citerade jag följande formulering i RF:s stadgar:
”Riksidrottsstyrelsen ska verkställa RF-stämmans beslut”.
Fotbollen förlorade en viktig voteringen på RF-stämman med 112–65, trots att Riksidrottsstyrelsen tillsammans med Fotbollförbundet frenetiskt yrkade avslag. Ett tydligt utslag, om man uttrycker sig försiktigt.
Nu har Björn Eriksson och Karl-Erik Nilsson bestämt att det beslut som gick fotbollen emot vid RF-stämman ska prövas av en s.k. skiljenämnd.
Man söker stöd i RF:s stadgar, som talar om skiljenämnd som ett sätt att lösa konflikter mellan t.ex. RF och SF. Alla, inklusive Björn Eriksson och Karl-Erik Nilsson, vet ju att den paragrafen är skriven och antagen, därför att t.ex. skadeståndsmål inte ska behöva komma upp i domstolarna. Den är inte gjort för att göra det enklare att köra över beslut av RF-stämman, idrottsrörelsens högsta beslutsorgan.
De ska bli hemligaBjörn Eriksson berättar nu i pressmeddelanden att skiljenämnden ska bestå av tre ledamöter, varav en är ordförande.
Rykten säger också, att namnen inte heller ska offentliggöras.
De skall bli hemliga
Två parter, som i sak tycker lika, ska nu tillsätta personer i en skiljenämnd. Jag skulle gärna vilja vara en fluga på väggen för att lyssna på hur argumenten låter, och om någon kommer att tala emot fotbollens och riksidrottsstyrelsens syn. Björn Eriksson har berättat, att man måste vara en fluga på väggen. Så här säger han om överläggningarna:
”SvFF och RF har enats om att skiljedomen, när den så småningom meddelas, kommer att vara offentlig. Däremot är handläggningen och vad parterna anför under handläggningen inte offentligt”.
Det gamla Högsta Sovjets pampar framstår som demokratins och öppenhetens försvarare, när man läser RF-ordförandens funderingar. Sverige och svensk idrott 2021!
En annorlunda väg
En annorlunda vägSvenska Fäktförbundet, som också röstade för Riksidrottsstyrelsens och fotbollens syn, har gjort något helt annorlunda. Man har överklagat beslutet till förvaltningsrätten i Stockholm, den första instansen i förvaltningsmål.
Otto Drakenberg, min efterträdare som ordförande i Svenska Fäktförbundet, uttrycker sig så här: ”Det är egentligen inte klokt. Vid Riksidrottsmötet 2019 formerade sig majoriteten av förbund i ett generalangrepp på de mindre idrotterna. 2021 var det fotbollens tur att råka illa ut. Så här kan vi inte ha det. Därför har vi valt att överklaga beslutet till Förvaltningsdomstolen”.
Riksidrottsförbundet är i ”myndighets ställe”, när det gäller att fördela statens anslag till idrotten till olika ändamål. Därför bör RF följa förvaltningslagens bokstav och anda.
Fäktförbundet skriver i sitt överklagande, att RF-stämman inte lever upp till de krav på saklighet och opartiskhet som Förvaltningslagen § 5 ställer på ett myndighetsbeslut. Alla som deltog i beslutet är jäviga.
För egen del har jag ägnat ett helt liv åt ideellt idrottsledarskap och har varit en av de allra främsta förespråkarna för idrottsrörelsens självständighet i förhållande till staten.
Nu är något på väg att brista. Det största ansvaret har naturligtvis ledningen för världens, fortfarande, kanske starkaste folkrörelse. Sammanhållning och självständighet förutsätter en god ledning. Framgång tillsammans förutsätter mer demokrati och inlevelse i varandras villkor, mindre lomhördhet och pampfasoner.
Karl-Erik Nilsson och Björn Eriksson, låt oss slippa ringmärka er!
Lars Liljegren
(Krönikan publicerad i Idrottens Affären den 22 oktober)
Elitidrottare ska kunna plugga, givetvis
Sent ska syndarna vakna …
Onsdagen den 13 januari kl. 07:30 formulerade någon morgonpigg person på RF ett entusiastiskt pressmeddelande, där Stockholms idrottsborgarråd Karin Ernlund (c) sa så här:
”Jag är både glad och stolt att vi fyra aktörer tillsammans har skapat RIU (Riksidrottsuniversitetet) Stockholm. Idrotten är en positiv kraft i samhället och förtjänar att ha bra förutsättningar.”
Därmed tog det Stockholms stad 18 år att få upp ögonen. Nu försöker staden att återskapa något som man genom passivitet och ovilja starkt bidrog till att riva ned. Sent ska syndaren vakna.
Backade upp av många
Efter starten 2002 fick 550 elitidrottare stöd från Sport Campus Sweden. Som mest antogs 94 idrottare under ett år. För uppbackningen stod inte mindre än sex lärosäten (KTH, Södertörns högskola, Stockholms universitet, KI, GIH och Handelshögskolan) Därtill 37 specialidrottsförbund, 10 kommuner och Stockholms Idrottsförbund.
Flera kommuner satsade länge med full kraft. För dem var det naturligt att se elitidrottsungdomarna som goda ambassadörer för kommunen och som goda föredömen för den breda barn- och ungdomsidrotten.
Studenterna vid Sport Campus Sweden kunde dra ned på studietakten och flytta tentor vid speciellt viktiga tidpunkter i idrottskarriären. De fick allt idrottsligt stöd som stod i pressmeddelandet och mycket mer därtill. Enkäter till studenterna visade, att de var mycket nöjda med stödet. Men 2020 lades verksamheten vid Sport Campus Sweden ned. Vilka var de viktigaste förklaringarna?
Åkte snålskjuts
Det mest uppseendeväckande var att Stockholms stad inte ville bidra. Ändå hade 40 procent av studenterna Stockholm som hemort. De ansvariga i huvudstaden var kallsinniga och åkte istället snålskjuts på andra kommuner.
Men politikerna från Stockholm skämdes inte ens för att under stora åthävor välkomna hemvändande svenska OS- och världsmästare till arrangemang i Kungsträdgården.
Det fanns också en tveksamhet från vissa lärosäten. Stockholms universitet t.ex. ansåg att av formella skäl kunde man inte betala medlemsavgiften.
Efter 18 års dvala berättar nu Stockholms idrottsborgarråd, Karin Ernlund, att hon har varit med och skapat något unikt. Är lärosäten i regionen intresserade att dra igång igen? Vill de andra kommunerna i regionen vara med?
Låt mej avsluta med några tips om hur man i hela landet bäst kan bygga upp något nytt.
Det viktigaste är en effektiv organisatorisk modell som kan gälla i hela landet. Navet måste vara lärosäten i kommunerna/regionerna. Genom dem bör staten ta det långsiktiga ansvaret för elitidrottarnas möjlighet till ”dubbla karriärer”.
Många skall vara delaktiga
Universitetskanslersämbetet måste få resurser för att, i bred dialog med idrott, regioner och kommuner, kunna ta huvudansvaret för verksamheten. Det skapar ordning, reda och kontinuitet. Framgången får inte vara beroende av enskilda rektorers privata idrottsintresse.
Framgång förutsätter också ett starkt ekonomiskt stöd från staten. Det blir inte så lätt. Regeringar och riksdag har hittills visat att man ser på elitidrotten som något som katten har släpat in.
Till sist, lycka tilll, Stockholms stad, i arbetet med att bygga upp något som staden genom passivitet och ovilja så starkt bidrog till att riva ned.
Lars Liljegren
Började Coronan 2008?
Inget ökat stöd till idrottsrörelsen i budget för 2021!
”Det har varit ett mycket speciellt år, och regeringen har under 2020 tilldelat idrottsrörelsen 1,5 miljarder i kompensationsstöd på grund av Corona. Det ska vi värdesätta”, förklarade RF:s ordförande Björn Eriksson regeringens vägran att öka det ordinarie statsanslaget.
Den som försöker förklara statens snålhet mot idrotten med engångssatsningarna under Coronan gör det lite knepigt för sig.
För det första verkar principen endast gälla för idrotten. Regeringen berättar också att stödet till kulturen ökar med 1 382 miljoner mellan åren 2019 och 2021, från 2 268 till 3 649 miljoner. Idrottens stöd ökar med 13 miljoner, från 1 954 till 1 967 miljoner.
Och för det andra, om man vill vara lite polemisk. Coronan började i Wuhan i Kina i början av 2020, inte 2008. Så då får vi skylla de många åren av snålhet på något annat. 2008 var det statliga stödet till idrotten (inkl. SISU) 1 982 miljoner. 2018 var det 2 137 miljoner, en höjning med 7, 8 procent på 10 år!
Riksidrottsledningarna har därmed under mer än tio år misslyckats med sin viktigaste uppgift, att öka de statliga satsningarna på landets största och mest livaktiga folkrörelse.
Det är dags att använda idrottens samlade styrka, centralt, i regionerna och i kommunerna till en idrottspolitisk offensiv, värd namnet. I valet 2022 kommer partierna att vara väldigt känsliga för opinioner. Några partier riskerar att åka ut.
För att få impulser tog jag fram Stockholms Idrottsförbunds redovisning av aktiviteterna i valrörelsen 2006, min sista valrörelse efter 22 år som ordförande. Blev faktiskt lite imponerad själv. Välkommen till en inblick i idrottens vardagsslit valåret 2006.
Varför lägga ned tid på att uppfinna hjulet, som redan har visat sig rulla bra, ännu en gång?
Vi startade ett år före valet med ordförandekonferenser för att förankra hela valarbetet i specialdistriktsförbunden, och därigenom också i föreningarna. Vi utformade ett utkast till ett politiskt dokument, ”Regionalt handslag”, som vi presenterade för landsting och kommuner och skickade på remiss till våra specialdistriktsförbund.
En bred referensgrupp med företrädare för speicaldistriktsförbunden och de lokala idrottsallianserna tillsattes för att ge råd och vägledning och för att sprida engagemanget på bredden.
Vi skickade samtidigt ut brev till de politiska partierna i landstinget och kommunerna om våra planer. Budskapet var: ”Vi kommer till er och vill samtala under valrörelsen.” De allra flesta förstod att det skulle bli riktigt allvar framåt hösten och startade arbetet med regionala och kommunala idrottspolitiska program.
I början av valåret träffade vi politiska företrädare i kommunstyrelser och fritidsnämnder.
Redan på våren gav detta effekt. Ett antal kommuner presenterade sina idrottssatsningar.
På DF-stämman den 8 april antog vi det Regionala handslaget, där vi tog upp våra önskemål både i landstinget och i kommunerna. Samtidigt arrangerade vi en idrottspolitisk debatt med företrädare för riksdagspartierna.
I juni kunde vi glädjestrålande berätta, att vi hade besökt samtliga kommuner. Och ungefär samtidigt kom flera partier ut på den kommunala planen och redovisade sina program.
I valrörelsens slutskede arrangerade vi en ”Oscarsgala”, dit också pressen var inbjuden. Vi berättade om kommunrundorna och höll fram de goda exemplen. Och i en stor artikel i DN kunde vi läsa detta:
”Eftersom det är så många kategorier har alla kommuner chansen att utmärka sig. När det gäller klassen ”bästa och mest konkreta vallöftet” går det dock till socialdemokraterna i Stockholms läns landsting:
–Att lova att höja idrottsstödet från 18,3 miljoner till 25 miljoner till år 2010 är helt fantastiskt, säger Lars Liljegren, som annars vill framhålla två kommuner framför andra när det handlar om långsiktigt arbete och dialog med idrotten.
–Att vara så lyhörd för vad invånarna vill ha som Lars Bryntesson (s) i Värmdö är i världsklass. Och Erik Langbys (m) långsiktiga arbete i Nacka är i särklass.
Vardagens idrottsarbete kan också vara väldigt roligt. Framför allt, när det ger goda resultat. Det gjorde det i Stockholms Idrottsförbund under valrörelsen 2006. Och det kan det göra i hela landet, om hela idrottsrörelsen mobiliseras för sin viktigaste uppgift.
Lars Liljegren (Från Idrottens Affärer)
Sent ska syndarna vakna …
Onsdagen den 13 januari kl. 07:30 formulerade någon morgonpigg person på RF ett entusiastiskt pressmeddelande, där Stockholms idrottsborgarråd Karin Ernlund (c) sa så här:
”Jag är både glad och stolt att vi fyra aktörer tillsammans har skapat RIU (Riksidrottsuniversitetet) Stockholm. Idrotten är en positiv kraft i samhället och förtjänar att ha bra förutsättningar.”
Därmed tog det Stockholms stad 18 år att få upp ögonen. Nu försöker staden att återskapa något som man genom passivitet och ovilja starkt bidrog till att riva ned. Sent ska syndaren vakna.
Backade upp av många
Efter starten 2002 fick 550 elitidrottare stöd från Sport Campus Sweden. Som mest antogs 94 idrottare under ett år. För uppbackningen stod inte mindre än sex lärosäten (KTH, Södertörns högskola, Stockholms universitet, KI, GIH och Handelshögskolan) Därtill 37 specialidrottsförbund, 10 kommuner och Stockholms Idrottsförbund.
Flera kommuner satsade länge med full kraft. För dem var det naturligt att se elitidrottsungdomarna som goda ambassadörer för kommunen och som goda föredömen för den breda barn- och ungdomsidrotten.
Studenterna vid Sport Campus Sweden kunde dra ned på studietakten och flytta tentor vid speciellt viktiga tidpunkter i idrottskarriären. De fick allt idrottsligt stöd som stod i pressmeddelandet och mycket mer därtill. Enkäter till studenterna visade, att de var mycket nöjda med stödet. Men 2020 lades verksamheten vid Sport Campus Sweden ned. Vilka var de viktigaste förklaringarna?
Åkte snålskjuts
Det mest uppseendeväckande var att Stockholms stad inte ville bidra. Ändå hade 40 procent av studenterna Stockholm som hemort. De ansvariga i huvudstaden var kallsinniga och åkte istället snålskjuts på andra kommuner.
Men politikerna från Stockholm skämdes inte ens för att under stora åthävor välkomna hemvändande svenska OS- och världsmästare till arrangemang i Kungsträdgården.
Det fanns också en tveksamhet från vissa lärosäten. Stockholms universitet t.ex. ansåg att av formella skäl kunde man inte betala medlemsavgiften.
Efter 18 års dvala berättar nu Stockholms idrottsborgarråd, Karin Ernlund, att hon har varit med och skapat något unikt. Är lärosäten i regionen intresserade att dra igång igen? Vill de andra kommunerna i regionen vara med?
Låt mej avsluta med några tips om hur man i hela landet bäst kan bygga upp något nytt.
Det viktigaste är en effektiv organisatorisk modell som kan gälla i hela landet. Navet måste vara lärosäten i kommunerna/regionerna. Genom dem bör staten ta det långsiktiga ansvaret för elitidrottarnas möjlighet till ”dubbla karriärer”.
Många skall vara delaktiga
Universitetskanslersämbetet måste få resurser för att, i bred dialog med idrott, regioner och kommuner, kunna ta huvudansvaret för verksamheten. Det skapar ordning, reda och kontinuitet. Framgången får inte vara beroende av enskilda rektorers privata idrottsintresse.
Framgång förutsätter också ett starkt ekonomiskt stöd från staten. Det blir inte så lätt. Regeringar och riksdag har hittills visat att man ser på elitidrotten som något som katten har släpat in.
Till sist, lycka tilll, Stockholms stad, i arbetet med att bygga upp något som staden genom passivitet och ovilja så starkt bidrog till att riva ned.
Lars Liljegren
Började Coronan 2008?
Inget ökat stöd till idrottsrörelsen i budget för 2021!
”Det har varit ett mycket speciellt år, och regeringen har under 2020 tilldelat idrottsrörelsen 1,5 miljarder i kompensationsstöd på grund av Corona. Det ska vi värdesätta”, förklarade RF:s ordförande Björn Eriksson regeringens vägran att öka det ordinarie statsanslaget.
Den som försöker förklara statens snålhet mot idrotten med engångssatsningarna under Coronan gör det lite knepigt för sig.
För det första verkar principen endast gälla för idrotten. Regeringen berättar också att stödet till kulturen ökar med 1 382 miljoner mellan åren 2019 och 2021, från 2 268 till 3 649 miljoner. Idrottens stöd ökar med 13 miljoner, från 1 954 till 1 967 miljoner.
Och för det andra, om man vill vara lite polemisk. Coronan började i Wuhan i Kina i början av 2020, inte 2008. Så då får vi skylla de många åren av snålhet på något annat. 2008 var det statliga stödet till idrotten (inkl. SISU) 1 982 miljoner. 2018 var det 2 137 miljoner, en höjning med 7, 8 procent på 10 år!
Riksidrottsledningarna har därmed under mer än tio år misslyckats med sin viktigaste uppgift, att öka de statliga satsningarna på landets största och mest livaktiga folkrörelse.
Det är dags att använda idrottens samlade styrka, centralt, i regionerna och i kommunerna till en idrottspolitisk offensiv, värd namnet. I valet 2022 kommer partierna att vara väldigt känsliga för opinioner. Några partier riskerar att åka ut.
För att få impulser tog jag fram Stockholms Idrottsförbunds redovisning av aktiviteterna i valrörelsen 2006, min sista valrörelse efter 22 år som ordförande. Blev faktiskt lite imponerad själv. Välkommen till en inblick i idrottens vardagsslit valåret 2006.
Varför lägga ned tid på att uppfinna hjulet, som redan har visat sig rulla bra, ännu en gång?
Vi startade ett år före valet med ordförandekonferenser för att förankra hela valarbetet i specialdistriktsförbunden, och därigenom också i föreningarna. Vi utformade ett utkast till ett politiskt dokument, ”Regionalt handslag”, som vi presenterade för landsting och kommuner och skickade på remiss till våra specialdistriktsförbund.
En bred referensgrupp med företrädare för speicaldistriktsförbunden och de lokala idrottsallianserna tillsattes för att ge råd och vägledning och för att sprida engagemanget på bredden.
Vi skickade samtidigt ut brev till de politiska partierna i landstinget och kommunerna om våra planer. Budskapet var: ”Vi kommer till er och vill samtala under valrörelsen.” De allra flesta förstod att det skulle bli riktigt allvar framåt hösten och startade arbetet med regionala och kommunala idrottspolitiska program.
I början av valåret träffade vi politiska företrädare i kommunstyrelser och fritidsnämnder.
Redan på våren gav detta effekt. Ett antal kommuner presenterade sina idrottssatsningar.
På DF-stämman den 8 april antog vi det Regionala handslaget, där vi tog upp våra önskemål både i landstinget och i kommunerna. Samtidigt arrangerade vi en idrottspolitisk debatt med företrädare för riksdagspartierna.
I juni kunde vi glädjestrålande berätta, att vi hade besökt samtliga kommuner. Och ungefär samtidigt kom flera partier ut på den kommunala planen och redovisade sina program.
I valrörelsens slutskede arrangerade vi en ”Oscarsgala”, dit också pressen var inbjuden. Vi berättade om kommunrundorna och höll fram de goda exemplen. Och i en stor artikel i DN kunde vi läsa detta:
”Eftersom det är så många kategorier har alla kommuner chansen att utmärka sig. När det gäller klassen ”bästa och mest konkreta vallöftet” går det dock till socialdemokraterna i Stockholms läns landsting:
–Att lova att höja idrottsstödet från 18,3 miljoner till 25 miljoner till år 2010 är helt fantastiskt, säger Lars Liljegren, som annars vill framhålla två kommuner framför andra när det handlar om långsiktigt arbete och dialog med idrotten.
–Att vara så lyhörd för vad invånarna vill ha som Lars Bryntesson (s) i Värmdö är i världsklass. Och Erik Langbys (m) långsiktiga arbete i Nacka är i särklass.
Vardagens idrottsarbete kan också vara väldigt roligt. Framför allt, när det ger goda resultat. Det gjorde det i Stockholms Idrottsförbund under valrörelsen 2006. Och det kan det göra i hela landet, om hela idrottsrörelsen mobiliseras för sin viktigaste uppgift.
Lars Liljegren (Från Idrottens Affärer)
Idrotten är landets i särklass största folkrörelse. 890 000 personer i Sverige har ledaruppdrag i någon idrottsförening.
73 procent av barn och ungdomar i åldern 6 – 12 år är medlemmar i en idrottsförening. I åldern 13 – 25 år är andelen
41 procent. Drygt 160 000 ungdomar i åldern 7 – 25 år deltar varje dag i en bidragsberättigad idrottsaktivitet.
Krönika i Idrottens Affärer| Publicerad: 2019-08-31 14:08
Idrottsvän, du statsminister, det här är ett öppet brev till dig, vårt land förändras, liksom diskussionen om det. Bestialiska mord på unga människor har dominerat löpsedlar och nyhetsprogram. Alltfler känner rädsla och kanske också vanmakt.
De akuta frågorna handlar naturligtvis om polisresurser, om rättssystemets möjligheter att snabbt lagföra brottslingarna, så att de skyldiga grips och döms. Detta måste lösas imorgon, eller helst igår.Låt mej berätta för dej om idrotten, om idrottens styrka och möjligheter.
Coachar, tränar, tvättar, lappar, tröstar, uppmuntrar, knyter skor, plåstrar om
Många av de ideellt arbetande ledarna är också föräldrar som coachar, tränar, tvättar, lappar, lagar, tröstar, uppmuntrar, kör bil, säljer lotter, knyter skor, snyter näsor, kyler ner och plåstrar om. De ger en öppen och varm famn att krypa in i och ett knä att krypa upp i, när det besvikna barnet som bäst behöver stöd och tröst.
För ett antal år sedan frågade man barn och ungdomar vilken person de hade störst förtroende för. På första plats kom föräldrarna. På andra plats kom idrottsledarna, som ofta är extra stöd, ”extramammor eller extrapappor”. Längre ned på listan kom lärare och alla andra som barn och ungdomar kommer i kontakt med i vardagen.
I laget och föreningen spirar också ungdomarnas drömmar. Någon vill bli gymnastiklärare och tränare. Någon drömmer om att bli en ny Zlatan. Så kan idrottens gemenskap bidra till de vackra drömmarna, hålla planerna på en kriminell bana borta. I idrottens mäts framgången i medaljer och proffskontrakt, inte i rånarbyten och stulna bilar. Så kan elitidrottarna istället för de kriminella bli goda förebilder bland de unga.
I Brommapojkarna, denna fantastiska fotbollsförening i västra Stockholm, är 38 procent av ungdomarna är födda utomlands eller har föräldrar som är födda utomlands. Var i samhället hittar vi en plats, där integrationen fungerar bättre än i idrotten?
De ideella idrottsledarna lägger ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om drygt 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på ca två kronor. Och det kan jämföras med det statliga idrottsanslaget på två miljarder kronor.
Ger tillbaka mer än 15 gånger
Idrottsledare ger tillbaka mer än 15 gånger det statliga anslaget.
Det kommer tillbaka 35 miljarder varje år i skatteintäkter från idrotten. Det är utväxlingen på det totala stödet från stat, landsting och kommuner på ca 7 miljarder kronor. Med sämre förutsättningar för idrotten blir Sverige fattigare och otryggare.
Det är viktigt att det statliga anslaget till idrottens kärnverksamhet ökar. Vi idrottsledare arbetar bäst, när vi får arbeta med att utveckla föreningen och idrotten. Olika projektbidrag för att tillgodose de politiska agendorna är vi lika gärna utan. Vi är idrottsledare, vill inte ha rollen som statliga eller kommunala tjänstemän.
Kommunernas ansvar är stort. Till Stockholmsregionen flyttar varje år 40 000 personer, två fullsatta SL-bussar om dagen, från de delar i Sverige, där idrottsplatsen bl.a. för de stora lagsporterna är en viktig del i områdets gemenskap. Anläggningsbristen i bl.a. storstadsregionerna hotar den svenska idrottens viktiga framtidsmål om en verksamhet, där allt fler är med allt längre upp i åren. Som partiledare har du stora möjligheter att berätta denna sanning för kommunpolitikerna.
Till sist ett mycket personligt råd.
Minskar klyftan till beslutsfattare
Det blir allt färre politiker som har erfarenhet från förvärvsarbete och insatser i svenskt folkrörelsearbete. Det blir allt fler som tidigt väljer politiken som yrke. Förtroende för politiker minskar. Politikerföraktet ökar. Det är inte bra för Sverige.
Förslag som gör svensk idrott ännu starkare, kan också minska klyftan mellan väljare och valda.
Det parti som blir först med en riktigt bra dialog med idrotten om framtiden kommer att vinna stor respekt i landets största folkrörelse.
Ring mej, om du vill prata mer om idrottens möjligheter att bidra till ett tryggare Sverige.
Lars Liljegren
73 procent av barn och ungdomar i åldern 6 – 12 år är medlemmar i en idrottsförening. I åldern 13 – 25 år är andelen
41 procent. Drygt 160 000 ungdomar i åldern 7 – 25 år deltar varje dag i en bidragsberättigad idrottsaktivitet.
Krönika i Idrottens Affärer| Publicerad: 2019-08-31 14:08
Idrottsvän, du statsminister, det här är ett öppet brev till dig, vårt land förändras, liksom diskussionen om det. Bestialiska mord på unga människor har dominerat löpsedlar och nyhetsprogram. Alltfler känner rädsla och kanske också vanmakt.
De akuta frågorna handlar naturligtvis om polisresurser, om rättssystemets möjligheter att snabbt lagföra brottslingarna, så att de skyldiga grips och döms. Detta måste lösas imorgon, eller helst igår.Låt mej berätta för dej om idrotten, om idrottens styrka och möjligheter.
Coachar, tränar, tvättar, lappar, tröstar, uppmuntrar, knyter skor, plåstrar om
Många av de ideellt arbetande ledarna är också föräldrar som coachar, tränar, tvättar, lappar, lagar, tröstar, uppmuntrar, kör bil, säljer lotter, knyter skor, snyter näsor, kyler ner och plåstrar om. De ger en öppen och varm famn att krypa in i och ett knä att krypa upp i, när det besvikna barnet som bäst behöver stöd och tröst.
För ett antal år sedan frågade man barn och ungdomar vilken person de hade störst förtroende för. På första plats kom föräldrarna. På andra plats kom idrottsledarna, som ofta är extra stöd, ”extramammor eller extrapappor”. Längre ned på listan kom lärare och alla andra som barn och ungdomar kommer i kontakt med i vardagen.
I laget och föreningen spirar också ungdomarnas drömmar. Någon vill bli gymnastiklärare och tränare. Någon drömmer om att bli en ny Zlatan. Så kan idrottens gemenskap bidra till de vackra drömmarna, hålla planerna på en kriminell bana borta. I idrottens mäts framgången i medaljer och proffskontrakt, inte i rånarbyten och stulna bilar. Så kan elitidrottarna istället för de kriminella bli goda förebilder bland de unga.
I Brommapojkarna, denna fantastiska fotbollsförening i västra Stockholm, är 38 procent av ungdomarna är födda utomlands eller har föräldrar som är födda utomlands. Var i samhället hittar vi en plats, där integrationen fungerar bättre än i idrotten?
De ideella idrottsledarna lägger ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om drygt 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på ca två kronor. Och det kan jämföras med det statliga idrottsanslaget på två miljarder kronor.
Ger tillbaka mer än 15 gånger
Idrottsledare ger tillbaka mer än 15 gånger det statliga anslaget.
Det kommer tillbaka 35 miljarder varje år i skatteintäkter från idrotten. Det är utväxlingen på det totala stödet från stat, landsting och kommuner på ca 7 miljarder kronor. Med sämre förutsättningar för idrotten blir Sverige fattigare och otryggare.
Det är viktigt att det statliga anslaget till idrottens kärnverksamhet ökar. Vi idrottsledare arbetar bäst, när vi får arbeta med att utveckla föreningen och idrotten. Olika projektbidrag för att tillgodose de politiska agendorna är vi lika gärna utan. Vi är idrottsledare, vill inte ha rollen som statliga eller kommunala tjänstemän.
Kommunernas ansvar är stort. Till Stockholmsregionen flyttar varje år 40 000 personer, två fullsatta SL-bussar om dagen, från de delar i Sverige, där idrottsplatsen bl.a. för de stora lagsporterna är en viktig del i områdets gemenskap. Anläggningsbristen i bl.a. storstadsregionerna hotar den svenska idrottens viktiga framtidsmål om en verksamhet, där allt fler är med allt längre upp i åren. Som partiledare har du stora möjligheter att berätta denna sanning för kommunpolitikerna.
Till sist ett mycket personligt råd.
Minskar klyftan till beslutsfattare
Det blir allt färre politiker som har erfarenhet från förvärvsarbete och insatser i svenskt folkrörelsearbete. Det blir allt fler som tidigt väljer politiken som yrke. Förtroende för politiker minskar. Politikerföraktet ökar. Det är inte bra för Sverige.
Förslag som gör svensk idrott ännu starkare, kan också minska klyftan mellan väljare och valda.
Det parti som blir först med en riktigt bra dialog med idrotten om framtiden kommer att vinna stor respekt i landets största folkrörelse.
Ring mej, om du vill prata mer om idrottens möjligheter att bidra till ett tryggare Sverige.
Lars Liljegren
Sverige har fått en ny idrottsminister. Amanda Lind har tillträtt, men ännu inte hållit sitt introduktionstal. Hon har ju kulturen att också tänka på. Hon torde ha fullt upp så ett tal till idrotten har det inte funnits tid till, dubbelarbetande som hon är. Frågan är hur Stefan Löfven tänkte, om han nu gjorde det. "när det är lugnare med kulturfrågor, så kan du också hålla i idrotten"" Eller om det var tvärtom, "Ta även ett grepp om kulturen när du är färdig med idrotten... Lycka till!
I den situationen ser vi oss kallade att avbelasta Amanda. Vår krönikör, Lars Liljegren, har skrivit ett introtal. Varsågod, det här blir Idrottsalliansens bidrag.
" Idrottsvänner!
Så glad jag är att få träffa idrotten. Jag älskar idrott och känner mej hemma i er gemenskap. Som kommunalråd i Härnösand under några år levde jag nära kulturen och idrotten. Vilket privilegium det var. Att få umgås med unga människor och med idrottsledare, som lägger ned mängder av oavlönade arbetstimmar på att bygga en bättre framtid för barn och ungdomar.
Det kunde ha börjat bättre.
Jag har också levt nära den yppersta eliten, den som inspirerar oss alla och ger oss möjlighet att vara med och dela glädjen i framgången. Med stor stolthet följde jag Härnösands framgångsrika curlingdamer med Anette Norberg i spetsen. Lag Norberg, eller Lag Härnösand, som det också kallades till vår stora glädje, vann genom åren sex EM-guld, två VM- och två OS-guld.
Ett talesätt är att ingen får en andra chans att göra ett första intryck. Då kan vi väl säga att mitt uppdrag som statsråd kunde ha börjat bättre. Regeringsförklaringen innehöll en, enligt många, till intet förpliktande formulering om idrott. Det är lite svårt att söka tröst i att flera regeringsförklaringar inte har innehållit något alls om idrott.
Och när jag själv fick ordet för att prata om mitt uppdrag vid presskonferensen, glömde jag idrotten.
Det verkar ha gått en förbannelse i detta med att utse och presentera idrottsministrar. För mej kunde det faktiskt ha varit ännu värre. Kom ihåg hur det var för tolv år sedan.
I september 2006 presenterade Fredrik Reinfeldt Cecilia Stegö Chiló som kulturminister i den första borgerliga regeringen efter många socialdemokratiska regeringsår. Hon fick genom journalisternas frågor först vid presskonferensen reda på att hon också skulle vara idrottsminister. ”Skämtar du? Det har ingen sagt till mej!”, svarade hon.
Få bättre villkor.
Idrotten är landets största folkrörelse. Den är oftast kittet i bostadsområdet. Den är en samlingspunkt för barn och ungdomar med olika etnisk bakgrund. Där lär sig ungdomar demokrati, ansvar och respekt för sina motståndare.
Regeringen vill kraftigt förstärka den svenska idrottens möjligheter. Det statliga anslaget kommer att öka tämligen kraftigt under de kommande åren efter alltför många år av stillastående och ibland tillbakagång.
Jag började med OS-medaljer och Anette Norberg. Jag hoppas verkligen att vårt land kan få stå som värd för OS i Sverige 2026. Jag kommer att göra allt vad jag kan för att övertyga mitt eget parti om fördelarna med ett OS till Sverige. Att socialdemokraterna är positiva både på riksplanet och i Stockholmsregionen är ju ingen hemlighet. När det politiska grälet under hösten har varit extra allvarligt, skulle det kännas extra skönt med en bred politisk enighet om denna fantastiska möjlighet för vår idrott och för vårt land. Det är viktigt att vi håller samman i stora och långsiktiga frågor.
Så till något som jag har sett på mycket nära håll. I Härnösand har vi ett curlinggymnasium, som vi driver tillsammans med Svenska Curlingförbundet. Det betyder, att de som verkligen vill satsa på sin idrott får en chans att bättre kombinera den med sina studier.
Den som vill sjunga eller spela får chansen att lära sig mer, gå vägen över högskoleutbildning i musik för att slutligen få chansen i en opera på La Scala i Milano. Jag vill ge idrottsungdomarna en chans att på ett mycket bättre sätt än idag kombinera idrott och högskoleutbildning.
Här söker jag inspiration hos mina regeringskollegors partiordförande Hjalmar Branting. Han ville se ett samhälle, ”där alla får möjlighet att växa och utveckla sina bästa stämningars längtan.” Om vi inte klarar detta går det främst ut över barn och ungdomar med sämre ekonomiska förutsättningar.
Det finns också en annan likhet mellan kulturen och idrotten. Det handlar om självständigheten. Kraften ökar när vi själva som individer och idrottsledare får välja våra sätt att utvecklas, att läsa, att lyssna på musik, att skapa. Men också att sätta målen för vår verksamhet i idrotten. Där självständigheten förtvinar, dör också kulturen och idrotten.
Vi ska förbättra samordningen.
Regeringen avser att inom kort tillsätta en särskild parlamentarisk utredning som med stöd av RF och SOK inom ett år ska lämna förslag om hur den svenska idrottens förutsättningar kan förbättras. Det är regeringens förhoppning att denna utredning ska kunna lägga grunden till en bred politisk samsyn på idrotten och idrottens framtid.
Men framgång för svensk idrott, inte minst internationellt, förutsätter förändringar inom många områden. Det räcker inte med höjda anslag.
Statsministern har lovat mej, att en samordningsfunktion för idrott ska inrättas i Statsrådsberedningen för att stärka idrottens ställning. Företrädare för alla de departement som på något sätt berörs av idrott ska skapa förutsättningar för att tillsammans göra de förändringar som behövs för att svensk idrott ska bli världens bästa – på alla sätt.
Till sist. Ingen får en andra chans att göra ett första intryck. Jag hoppas att ni ser, att jag försöker rätta till det som gick så snett den första dagen.
Idrottsvänner! Tack för att jag fick komma.
Matchen om spelmarknaden börjar – dags att lämna omklädningsrummet!
Publicerad den 15 november 2018
Spelplanen är klar. Uppsnacket är över. Nu kan matchen om spelmarknaden börja!
2017 omsatte den svenska spelmarknaden 49 miljarder kronor före utbetalda vinster. 1971, för mycket länge sedan, hade folkrörelserna 31 procent av spelmarknaden. Folkrörelsernas andel har nu sjunkit till ca 15 procent.
Samtidigt har idrottens andel av folkrörelsernas spel minskat katastrofartat. Den var ca 80 procent vid mitten av 90-talet och har nu minskat till 14 procent. Folkspels ”Bingolotto”, där idrotten har en stor andel, har minskat från 3, 2 miljarder i omsättning 1997 till drygt 600 miljoner. Det är Postkodlotteriet som är den stora vinnaren i folkrörelsefamiljen. Från ingenting till över 3 miljarder i omsättning. Många miljarder har blåst idrotten förbi.
Mellan åren 2008 och 2014 minskade det statliga stödet till idrotten liksom det viktiga kommunala. Siffrorna står som tråkiga monument över en tid, då RF körde i diket.
Folkrörelserna, och speciellt idrotten, har varit förlorarna på spelmarknaden. Detta har tyvärr aldrig varit ämnet för en självkritisk diskussion, t.ex. på RF-stämmor. Nu är det lite sent att gråta över det. Det är istället dags att göra något. Vi får trösta oss med att den nya spellagstiftningen blev bättre för folkrörelserna än vi i våra värsta stunder befarade. RF har trots allt gjort ett hyggligt opinionsarbete i regeringskansli och riksdag.
Den var mot den här trista bakgrunden vi 2013 bildade Idrottsalliansen, där jag blev ordförande. Medlemmar är 28 specialförbund inom RF samt alliansföreningarna Djurgårdens IF och Hammarby IF, som var med och grundade organisationen. 19 av förbunden tillhör Sveriges Olympiska Kommitté.
Tillsammans med det klassiska svenska spelföretaget Cherry och tidningen Metro skapade vi Klubblo, som utvecklade och drev lotterier med idrottsprofil. Där fanns också möjligheter för föreningar och förbund att skapa sina egna lotter och därigenom använda klubbarnas egna starka varumärken. Överskottet av spelen gick direkt till klubben, där spelaren har sitt hjärta. Spelen fanns på nätet, en växande marknad. Idrottsledare och ungdomar skulle träna, inte sälja lotter utanför Systemet. Det var vår tanke.
Fyra månader och ett antal miljoner senare, den 29 januari 2015, var vi tvungna att stänga lotteriet. Cherry, som verkligen trodde på idén och ställde upp med sin kompetens för idrotterna vid sidan av det starkaste strålkastarljuset, fick ta förlusten. De tog riskerna, vi fick chansen. Tyvärr bar det inte. Konkurrensen var hård redan då. Och motståndarna fanns tyvärr också på ganska nära håll.
Det är lojalitet mot den samlade idrottsrörelsen som har gjort, att Idrottsalliansen under de senaste två åren, då spelutredningen har arbetat, inte har startat diskussioner om samarbete med de företag som har visat intresse för oss. Vi utgår ifrån att RF ska ta offensiva initiativ, när nu förutsättningarna är klara. Samtidigt är vi öppna för att hitta egna lösningar som kan utvecklas, om ambitionen att skapa en gemensam plattform för svensk idrott på spel- och lotterimarknaden misslyckas.
Ödesfrågan om spel och lotterier kräver ledning och samordning i svensk idrott. Men när sammanhållningen behövs som bäst, verkar splittringen och förvirringen vara som störst.
Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) startade Medaljlotteriet tillsammans med Postkodlotteriet och två (!) olympiska specialförbund (segling och skidor) utan dialog med RF och övriga förbund. Nu är SOK och de två specialförbunden kvar som förmånstagare i Postkodlotteriet. De har lierat sig med en av svensk idrotts största fiender, som har tagit miljarder i marknadsandelar från t.ex. Bingolotto och idrottens andra lotterier.
Svenska Hockeyligan har tecknat avtal med Nordic Bet bakom ryggen på Ishockeyförbundets ledning. Svenska fotbollförbundet och Svenska ishockeyförbundet har i remisser drömt om att ta över delar av Svenska spel. 3 000 idrottsföreningar och några förbund har gått med i Sportlotteriet, baserat i Uddevalla.
Och som om detta inte vore nog, äger RF:s distriktsorganisation Västsvenska Idrottsförbundet ”Idrottens spel/ Idrottens odds”, som de har utvecklat tillsammans med Betsafe/Betsson och Nordic Bet. Det verkar vara långt mellan RF i Stockholm och distriktsförbundet i Göteborg. Det är riktigt uppseendeväckande.
Det finns anledning att hämta inspiration från den legendariske vänsterledaren C-H Hermansson: ”Någon djävla ordning måste det ändå vara i landets idrottsrörelse!”
Drömmarna hos de specialförbund, som har gått med som medlemmar i Idrottsalliansen, lever. Ett idrottens eget lotteri, som fullt ut tar tillvara styrkan i den breda svenska idrottens varumärke, saknas fortfarande. Jag är övertygad om att det finns intresserade samarbetspartners.
Idrottens ledning måste nu också ta ledningen, inte sitta och vänta, medan alla spelbolag som nu vill vara på den svenska marknaden försöker knyta upp olika specialförbund.
Bjud in företag, berätta om de gemensamma önskemålen och se vad de kan erbjuda! Ta initiativ! Våga vara entreprenör utan att ta stora ekonomiska risker!
Jag har själv gott hopp om att något bra kan hända. När Svenska Friidrottsförbundet gick med i Idrottsalliansen var nuvarande RF-ordföranden Björn Eriksson ordförande i förbundet. Nu har Björn en utomordentlig möjlighet att ta de initiativ som krävs för att också Svenska Friidrottsförbundets drömmar om förbättrade möjligheter på spelmarknaden ska bli verklighet.
Nu är det allvar. Nu börjar matchen. Det är dags att lämna omklädningsrummet!
Lars Liljegren ordf. i Idrottsalliansen
Opinionsbildningen för OS vinner vi inte på läktaren!
För någon tid sedan ironiserade jag i en krönika över de alltmer märkliga OS-planerna med en spridning till Stockholm, Åre, Falun och bob i Lettland (!). Jag föreslog istället samlade spel i Grönköping med all utförsåkning vid Gökmassivet.
I min dröm var spelen fortfarande samlade till en plats, där all världens idrott samlas till en fest i fredens och försoningens tecken, precis som det en gång var i det gamla Grekland. Egentligen har många spel under senare tid inte alls stämt med drömmen.
Då blev jag uppringd, och faktiskt lite uppläxad, av den gode vännen Per Palmström, tidigare vice ordförande i Fäktförbundet och nu detsamma i Sveriges Olympiska Kommitté. Han berättade att Internationella Olympiska Kommittén nu gör allt för att spelen ska kunna arrangeras utan ekonomiska risker vare sig på kort eller på lång sikt. Det är ett sätt att ta spelen bort från diktaturer och till demokratiska länder med fin idrottstradition som t.ex. Sverige. När IOK:s ordförande Thomas Bach besökte Åre för någon vecka sedan lovade han oss nästan spelen, om vi bara sökte. Och detta med bob i Lettland var en ny och fin tanke. Därmed skulle också ett land, som inte kommer att söka egna spel, få vara med och förverkliga den olympiska drömmen.
Jag blev lite skamsen. Även om det kanske inte märks så ofta, försöker jag tänka först och skriva eller prata sedan. Det är inte alltid det lyckas.
IOK tillför nu nio miljarder kronor till arrangörerna av ett vinter-OS och sätter också gränser för ”genomförandebudgetens” omfattning. När det gäller investeringar ska befintliga anläggningar användas. Inga ska stå kvar och skräpa utan användning efter ett OS. Det ska vara hållbart och ekonomiskt både på kort och på lång sikt.
Jag har stor förståelse för att politiker tidigare har varit lite tveksamma. Men nu finns nya fakta, som borde kunna skapa en bred politisk enighet om den svenska olympiska drömmen. Att bjuda igen och ge en extra och viktig impuls till den svenska idrotten.
Det var Stockholms Idrottsförbund, där jag då var ordförande, som tog initiativet till försöken att få sommarspelen 2004. Den regionala idrotten gjorde en stor insats i opinionsbildningen. Själv var jag med i styrelsen för kampanjen.
Vi vann inte de olympiska spelen 2004, men idrotten fick nya resurser. Anslagen till underhåll och reinvesteringar ökade kraftigt under 1996 och 1997. De nya anläggningarna Eriksdalsbadet, Sätrahallen och Spångahallen är en direkt följd av försöken att få OS till Stockholm 2004.
Nu är det märkligt tyst i idrotten vid en tidpunkt, då politikerna i bl.a. Stockholms stadshus står inför avgörande beslut om OS. En tveksam eller negativ politiker kan naturligtvis, med viss rätt, fråga varför vi ska satsa på ett vinter-OS till Sverige, om inte företrädare för den svenska idrotten går i täten för opinionsbildningen.
Jag har förstått, att RF, Sveriges Paralympiska Kommitté och SOK arbetar vidare enligt en gemensam plan. Den planen, som fick ett starkt stöd, redovisades i februari 2017 vid ett av de sista idrottsmöten jag var med på som ordförande för Fäktförbundet. Samarbetet mellan idrottens centrala organisationer ser också ut att fungera utmärkt.
Men jag träffar ibland idrottsledare i Stockholms som är tvekande. De oroar sig för att satsningarna på den breda idrotten kommer att få stå tillbaka. På fullt allvar frågar några hur man ska klara av t.ex. hockeymatcherna i vanliga seriespelet under de veckor, om åtta år, då OS pågår. Jag tror att tveksamheten i Stockholms ytterst beror på, att staden under senare år inte har satsat på idrotten.
På förbundsnivån är det obegripligt tyst. Ishockey och skidor har ju alldeles nyss kommit hem från ett OS och borde väl rimligen ha stor anledning att, vid sidan av resultatpratet, tala om vilket lyft ett OS, och vägen dit, kan bli för deras idrotter.
Kort uttryckt. Alltför många sitter på läktarna istället för att befinna sig på den spelplan, där kampen om opinionen avgörs.
Egentligen är det ganska enkelt. Det är nästan en naturlag, att ett arrangörsland lyfter sig. Låt oss ta några exempel och börja med England.
Där ökade staten, efter succén i Londons-OS sommaren 2012, de årliga satsningarna inför OS och Paralympics i Rio med 13 procent. Mer än 275 MSEK satsades på att få arrangera mer än 70 olika internationella mästerskap inom fyra år, bland dem 36 VM och EM. Inför OS i London fick de brittiska seglarna lika mycket resurser som hela den svenska olympiatruppen tillsammans.
1, 4 miljoner fler britter deltog i idrottsaktiviteter varje vecka, sedan London tilldelades OS år 2005. 11 miljarder (!) svenska kronor har investerats i idrott och hälsa för barn och ungdomar.
Spanien vann 13 guldmedaljer i Barcelona 1992 efter att ha fått nöja sig med fyra under hela OS-historien dittills. Samma mönster finns för andra OS-värdar.
Norge lyfte sig som idrottsnation efter beslutet om OS till Lillehammer 1994. Vinterspelen gav stark kraft också till sommaridrotterna. Sponsorerna ökade sina satsningar på förbund, enskilda idrottsutövare men också på forskning och prestationsutveckling. Mer pengar gick till Norges Idrottshögskola och Olympiatoppen. Den norska olympiska satsningen blev en succé, inte minst i många sommaridrotter. Namn som Hoen (höjdhopp), Moen (sprint) och Hattestad (spjut) dök upp på prispallarna i var och varannan sommartävling under början och mitten av 90-talet. Vebjörn Rodals guldtriumf på 800 meter i Atlanta 1996 var symbolen för Norges guldsatsning.
Men ett OS har naturligtvis också högre idrottsliga och mänskliga värden. Det är en fest i fredens tecken, där unga samlas till en tävling men också till en gemenskap, oberoende av etnicitet, hudfärg, nationalitet eller politisk uppfattning.
Minns när den svarte sprintern Jesse Owens i Berlin 1936 vann fyra guldmedaljer framför ögonen på Adolf Hitler.
Eller när Abebe Bikila barfota sprang in i världens hjärtan i Rom 1960. En helt ny kontinent välkomnades till den olympiska gemenskapen.
Eller minns när Cathy Freeman, aboriginflickan och symbolen för ursprungsbefolkningens revansch, tände elden vid OS i Sydney 2000. Efter guldloppet på 400 meter satt hon smågråtande på innerplan och lyssnade, när hela stadion kokade av glädje, men också av vädjanden om förlåtelse och försoning.
Så visst finns det anledning för idrotten att nu, utan en dags väntan, försöka övertyga andra. Låt oss börja drömma drömmen tillsammans! Och låt oss kliva ned från läktarna och också göra jobbet med opinionsbildningen tillsammans.
Lars Liljegren den 30 mars 2018
Matchen om spelmarknaden börjar – dags att lämna omklädningsrummet!Postat den 15 november, 2018 av admin
Spelplanen är klar. Uppsnacket är över. Nu kan matchen om spelmarknaden börja!
2017 omsatte den svenska spelmarknaden 49 miljarder kronor före utbetalda vinster. 1971, för mycket länge sedan, hade folkrörelserna 31 procent av spelmarknaden. Folkrörelsernas andel har nu sjunkit till ca 15 procent.
Samtidigt har idrottens andel av folkrörelsernas spel minskat katastrofartat. Den var ca 80 procent vid mitten av 90-talet och har nu minskat till 14 procent. Folkspels ”Bingolotto”, där idrotten har en stor andel, har minskat från 3, 2 miljarder i omsättning 1997 till drygt 600 miljoner. Det är Postkodlotteriet som är den stora vinnaren i folkrörelsefamiljen. Från ingenting till över 3 miljarder i omsättning. Många miljarder har blåst idrotten förbi.
Mellan åren 2008 och 2014 minskade det statliga stödet till idrotten liksom det viktiga kommunala. Siffrorna står som tråkiga monument över en tid, då RF körde i diket.
Folkrörelserna, och speciellt idrotten, har varit förlorarna på spelmarknaden. Detta har tyvärr aldrig varit ämnet för en självkritisk diskussion, t.ex. på RF-stämmor. Nu är det lite sent att gråta över det. Det är istället dags att göra något. Vi får trösta oss med att den nya spellagstiftningen blev bättre för folkrörelserna än vi i våra värsta stunder befarade. RF har trots allt gjort ett hyggligt opinionsarbete i regeringskansli och riksdag.
Den var mot den här trista bakgrunden vi 2013 bildade Idrottsalliansen, där jag blev ordförande. Medlemmar är 28 specialförbund inom RF samt alliansföreningarna Djurgårdens IF och Hammarby IF, som var med och grundade organisationen. 19 av förbunden tillhör Sveriges Olympiska Kommitté.
Tillsammans med det klassiska svenska spelföretaget Cherry och tidningen Metro skapade vi Klubblo, som utvecklade och drev lotterier med idrottsprofil. Där fanns också möjligheter för föreningar och förbund att skapa sina egna lotter och därigenom använda klubbarnas egna starka varumärken. Överskottet av spelen gick direkt till klubben, där spelaren har sitt hjärta. Spelen fanns på nätet, en växande marknad. Idrottsledare och ungdomar skulle träna, inte sälja lotter utanför Systemet. Det var vår tanke.
Fyra månader och ett antal miljoner senare, den 29 januari 2015, var vi tvungna att stänga lotteriet. Cherry, som verkligen trodde på idén och ställde upp med sin kompetens för idrotterna vid sidan av det starkaste strålkastarljuset, fick ta förlusten. De tog riskerna, vi fick chansen. Tyvärr bar det inte. Konkurrensen var hård redan då. Och motståndarna fanns tyvärr också på ganska nära håll.
Det är lojalitet mot den samlade idrottsrörelsen som har gjort, att Idrottsalliansen under de senaste två åren, då spelutredningen har arbetat, inte har startat diskussioner om samarbete med de företag som har visat intresse för oss. Vi utgår ifrån att RF ska ta offensiva initiativ, när nu förutsättningarna är klara. Samtidigt är vi öppna för att hitta egna lösningar som kan utvecklas, om ambitionen att skapa en gemensam plattform för svensk idrott på spel- och lotterimarknaden misslyckas.
Ödesfrågan om spel och lotterier kräver ledning och samordning i svensk idrott. Men när sammanhållningen behövs som bäst, verkar splittringen och förvirringen vara som störst.
Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) startade Medaljlotteriet tillsammans med Postkodlotteriet och två (!) olympiska specialförbund (segling och skidor) utan dialog med RF och övriga förbund. Nu är SOK och de två specialförbunden kvar som förmånstagare i Postkodlotteriet. De har lierat sig med en av svensk idrotts största fiender, som har tagit miljarder i marknadsandelar från t.ex. Bingolotto och idrottens andra lotterier.
Svenska Hockeyligan har tecknat avtal med Nordic Bet bakom ryggen på Ishockeyförbundets ledning. Svenska fotbollförbundet och Svenska ishockeyförbundet har i remisser drömt om att ta över delar av Svenska spel. 3 000 idrottsföreningar och några förbund har gått med i Sportlotteriet, baserat i Uddevalla.
Och som om detta inte vore nog, äger RF:s distriktsorganisation Västsvenska Idrottsförbundet ”Idrottens spel/ Idrottens odds”, som de har utvecklat tillsammans med Betsafe/Betsson och Nordic Bet. Det verkar vara långt mellan RF i Stockholm och distriktsförbundet i Göteborg. Det är riktigt uppseendeväckande.
Det finns anledning att hämta inspiration från den legendariske vänsterledaren C-H Hermansson: ”Någon djävla ordning måste det ändå vara i landets idrottsrörelse!”
Drömmarna hos de specialförbund, som har gått med som medlemmar i Idrottsalliansen, lever. Ett idrottens eget lotteri, som fullt ut tar tillvara styrkan i den breda svenska idrottens varumärke, saknas fortfarande. Jag är övertygad om att det finns intresserade samarbetspartners.
Idrottens ledning måste nu också ta ledningen, inte sitta och vänta, medan alla spelbolag som nu vill vara på den svenska marknaden försöker knyta upp olika specialförbund.
Bjud in företag, berätta om de gemensamma önskemålen och se vad de kan erbjuda! Ta initiativ! Våga vara entreprenör utan att ta stora ekonomiska risker!
Jag har själv gott hopp om att något bra kan hända. När Svenska Friidrottsförbundet gick med i Idrottsalliansen var nuvarande RF-ordföranden Björn Eriksson ordförande i förbundet. Nu har Björn en utomordentlig möjlighet att ta de initiativ som krävs för att också Svenska Friidrottsförbundets drömmar om förbättrade möjligheter på spelmarknaden ska bli verklighet.
Nu är det allvar. Nu börjar matchen. Det är dags att lämna omklädningsrummet!
Från prat till spelverkstad där alla får plats....
Nu är det nästan färdigpratat. Regeringen har skickat sina skisser till proposition om spelmarknaden till lagrådet. Dimmorna har skingrats efter spelutredning och remiss. Det är dags för idrotten att bygga den nya spelverkstaden i den nya tiden.
Men först två berömmande ord. Det är en styrka att förslagen, med några få undantag, ser ut att kunna få en bred politisk majoritet i riksdagen. Förslaget är också ett kvitto på, att RF så här långt har lyckats bra med opinionsarbetet. Föreningslivet får behålla den nuvarande skattefriheten för lotterier. Och de traditionella lotterna ska inte få säljas av de privata spelbolag som verkar från andra länder.
Men nu är det hög tid att låta prat och relativt framgångsrik opinionsbildning lämna plats för idrottens egen spelverkstad. Varje dag ägnar sig nu mängder av kunniga människor åt att fundera över hur andra än idrotten ska kunna nå en bra position på den nya marknaden. Idrotten kan nu inte sitta stilla utan måste ta egna initiativ i den nya tiden. Bakgrunden är dyster.
Den svenska spelmarknaden omsatte 51, 8 miljarder kronor före utbetalda vinster 2016. 1971 hade folkrörelserna 31 procent av spelmarknaden. 2016 är andelen nere i 13 procent.
Idrottens andel av folkrörelsernas spel var ca 80 procent vid mitten av 90-talet, en andel som nu har minskat till 20 procent. Folkspels ”Bingolotto”, där idrotten har en stor andel, har minskat från 3, 2 miljarder i omsättning 1997 till drygt en halv miljard förra året. Postkodlotteriet däremot har på några år gått från ingenting till över 3 miljarder i omsättning. Avkastningen går till de ideella organisationer som ingår i Svenska Postkodföreningen. Postkodlotteriets genombrott är den främsta förklaringen till idrottens minskade andel inom folkrörelsesegmentet. Bingolotto har utsatts för hård konkurrens.
Det var den här trista bakgrunden som gjorde att vi bildade Idrottsalliansen. Medlemmar är 29 specialförbund inom RF samt alliansföreningarna Djurgårdens IF och Hammarby IF, som var med och grundade organisationen. 19 av förbunden tillhör Sveriges Olympiska Kommitté.
Tillsammans med det klassiska svenska spelföretaget Cherry och tidningen Metro skapades Klubblo. Där fanns bl.a. möjligheter för föreningar och förbund att skapa sina egna lotter och därigenom använda klubbarnas egna starka varumärken. Överskottet av spelen gick till klubben, där spelaren har sitt hjärta.
Fyra månader och ett antal miljoner senare, den 29 januari 2015, var vi tvungna att stänga lotteriet. Cherry, som verkligen trodde på idén och ställde upp för idrotterna vid sidan av det starkaste strålkastarljuset, fick ta förlusten.
I verksamhetsberättelsen för 2015 skrev vi så här:
”Drömmarna hos de specialförbund som gått med som medlemmar i Idrottsalliansen lever. Ett idrottens eget lotteri, som fullt ut tar tillvara styrkan i den breda svenska idrottens varumärke, saknas fortfarande.”
Verksamhetsplanen för 2017 säger så här:
”I en tid när konkurrensen är mycket hård, och många intressenter kommer att försöka vinna fördelar av den nya situationen på spelmarknaden, kan idrottsrörelsens sammanhållning vara helt avgörande för framgång.
Styrelsens för Idrottsalliansen vill medverka till denna sammanhållning och göra ett med RF gemensamt opinionsarbetet bl.a. under remisstiden.
Samtidigt måste Idrottsalliansen vara öppen för att hitta egna lösningar som kan utvecklas, om ambitionen att skapa en gemensam plattform för svensk idrott på spel- och lotterimarknaden misslyckas.”
Bakgrunden till formuleringarna var att vi ville medverka till att skapa enighet inom svensk idrott. Ett annat skäl var att vi har blivit uppvaktade av flera företag, som ville starta ett samarbete med oss, samtidigt som utredningen om spel och lotterier pågick. Dessa möjliga samarbetspartners har framhållit en enad svensk idrott som en svåröverträffad konkurrensfördel. Men vi har inte velat förstärka den nuvarande oredan inom svensk idrott. Det är illa nog ändå.
Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) startade Medaljlotteriet tillsammans med Postkodlotteriet och två (!) olympiska specialförbund (segling och skidor) utan dialog med RF och övriga förbund. Också det lotteriet fick läggas ned efter några månader. Nu är SOK och de två specialförbunden kvar som förmånstagare i Postkodlotteriet, vars expansion har varit förödande för idrottens ställning på lotterimarknaden.
Det finns fler än SOK som har bidragit till oredan. Inom folkrörelsefamiljen, som tillsammans driver Folkspel, har IOGT sitt eget lotteri, Miljonlotteriet, som för något år sedan hade en omsättning på ca 500 miljoner.
Samtidigt som alla specialförbund samlades för information om läget i spelutredningen och om behovet av att hålla samman idrottsrörelsen, tecknade Svenska Hockeyligan avtal med Nordic Bet, bakom ryggen på Ishockeyförbundets ledning. Jag tyckte riktigt synd om Anders Larsson, Svenska Ishockeyförbundets ordförande, som dagarna innan hade berättat om behovet av att hålla ihop svensk idrottsrörelse i spelfrågorna. Nordic bet ägs av det Maltabaserade Betsson.
3 000 idrottsföreningar och några förbund har gått med i Sportlotteriet, baserat i Uddevalla.
Och som om detta inte vore nog äger RF:s distriktsorganisation Västsvenska Idrottsförbundet ”Idrottens spel/ Idrottens odds”, som de har utvecklat tillsammans med Betsafe/Betsson och Nordic Bet. Det verkar vara långt mellan RF i Stockholm och distriktsförbundet i Göteborg.
Nu är det lite bråttom att försöka skapa idrottens framtida spelverkstad. Annars tvingas vi sitta på parkett och se hur andra skapar den och utnyttjar kraften i svensk idrott.
Ett särskilt problem är de starka specialförbund som idag har avtal med Svenska Spel. Alla inom svensk idrott har intresse av att den eventuella vägen ut ur det nuvarande monopolet kommer att fungera för de stora lagidrotterna. Det är inga småpengar vi talar om.
Svensk fotbolls tre avtal mellan Svenska Spel och Elitfotbollens organisationer på herr- och damsidan samt med Svenska Fotbollförbundet ger 928 miljoner på sex år. Det är självklara ersättningar för att bolagets kunder spelar på fotbollens produkter och inget som t.ex. Svenska Fäktförbundet behöver surna till för. Men fortsatta avtal på den nivån förutsätter ju framgång för Svenska Spel.
Samtidigt kan vi väl konstatera, att flera företag, som nu kommer att söka licens, kanske är beredda att teckna avtal med minst lika höga ersättningar som avtalen med Svenska Spel ger.
Våra råd till riksidrottens ledning är följande:
1. Deklarera ambitionen att skapa en för idrotten gemensam plattform för spel och lotterier, där alla förbund och föreningar kan vara med. Gör tydligt, att överskottet av spelen går direkt till klubben där spelaren har sitt hjärta. Vår erfarenhet av en sådan idé kan vara till stor nytta.
2. Bjud in några spelföretag, både dem som finns på den svenska marknaden och dem som avser att söka licens. Syna dem. Vad kan de erbjuda för att bygga den gemensamma plattformen?
3. Gör tydligt att Svenska Spel bör ha en särställning i ”anbuden.” Tradition och gott samarbete mellan företaget och idrotten gör detta till en självklarhet.
4. Informera tydligt om att ambitionen med framtida marknadsföringsavtal av den typ som nu finns inom svensk idrott (t.ex. Svenska Spels avtal med ett antal specialförbund och Hockeyligans avtal med Nordic Bet) måste vara att de enbart ska omfatta den del av spelmarknaden som kommer att konkurrensutsättas. De får inte på något sätt begränsa förbund och/eller föreningar att delta i idrottens egen plattform för lotterier.
När den nya plattformen fungerar ska den utgöra hela svensk idrotts plattform för lotterier.
5. Verka för att SOK, Svenska Skidförbundet, Svenska Seglarförbundet, Hockeyligan och Västsvenska Idrottsförbundet ansluter till svensk idrotts lotterier. Och kanske ska idrotten också utvärdera sitt medlemskap i Folkspel/Bingolotto. Men omsorgen om goda relationer i folkrörelsefamiljen kan vara viktigare än principer och konsekvens.
Nu har vår dröm om ett idrottens eget lotteri, som fullt ut tar tillvara styrkan i den breda svenska idrottens varumärke, en god möjlighet att bli verklighet. Nu måste framgångsrikt prat lämna plats för en framgångsrik verkstad, där alla får plats.
Lars Liljegren
Nu är det nästan färdigpratat. Regeringen har skickat sina skisser till proposition om spelmarknaden till lagrådet. Dimmorna har skingrats efter spelutredning och remiss. Det är dags för idrotten att bygga den nya spelverkstaden i den nya tiden.
Men först två berömmande ord. Det är en styrka att förslagen, med några få undantag, ser ut att kunna få en bred politisk majoritet i riksdagen. Förslaget är också ett kvitto på, att RF så här långt har lyckats bra med opinionsarbetet. Föreningslivet får behålla den nuvarande skattefriheten för lotterier. Och de traditionella lotterna ska inte få säljas av de privata spelbolag som verkar från andra länder.
Men nu är det hög tid att låta prat och relativt framgångsrik opinionsbildning lämna plats för idrottens egen spelverkstad. Varje dag ägnar sig nu mängder av kunniga människor åt att fundera över hur andra än idrotten ska kunna nå en bra position på den nya marknaden. Idrotten kan nu inte sitta stilla utan måste ta egna initiativ i den nya tiden. Bakgrunden är dyster.
Den svenska spelmarknaden omsatte 51, 8 miljarder kronor före utbetalda vinster 2016. 1971 hade folkrörelserna 31 procent av spelmarknaden. 2016 är andelen nere i 13 procent.
Idrottens andel av folkrörelsernas spel var ca 80 procent vid mitten av 90-talet, en andel som nu har minskat till 20 procent. Folkspels ”Bingolotto”, där idrotten har en stor andel, har minskat från 3, 2 miljarder i omsättning 1997 till drygt en halv miljard förra året. Postkodlotteriet däremot har på några år gått från ingenting till över 3 miljarder i omsättning. Avkastningen går till de ideella organisationer som ingår i Svenska Postkodföreningen. Postkodlotteriets genombrott är den främsta förklaringen till idrottens minskade andel inom folkrörelsesegmentet. Bingolotto har utsatts för hård konkurrens.
Det var den här trista bakgrunden som gjorde att vi bildade Idrottsalliansen. Medlemmar är 29 specialförbund inom RF samt alliansföreningarna Djurgårdens IF och Hammarby IF, som var med och grundade organisationen. 19 av förbunden tillhör Sveriges Olympiska Kommitté.
Tillsammans med det klassiska svenska spelföretaget Cherry och tidningen Metro skapades Klubblo. Där fanns bl.a. möjligheter för föreningar och förbund att skapa sina egna lotter och därigenom använda klubbarnas egna starka varumärken. Överskottet av spelen gick till klubben, där spelaren har sitt hjärta.
Fyra månader och ett antal miljoner senare, den 29 januari 2015, var vi tvungna att stänga lotteriet. Cherry, som verkligen trodde på idén och ställde upp för idrotterna vid sidan av det starkaste strålkastarljuset, fick ta förlusten.
I verksamhetsberättelsen för 2015 skrev vi så här:
”Drömmarna hos de specialförbund som gått med som medlemmar i Idrottsalliansen lever. Ett idrottens eget lotteri, som fullt ut tar tillvara styrkan i den breda svenska idrottens varumärke, saknas fortfarande.”
Verksamhetsplanen för 2017 säger så här:
”I en tid när konkurrensen är mycket hård, och många intressenter kommer att försöka vinna fördelar av den nya situationen på spelmarknaden, kan idrottsrörelsens sammanhållning vara helt avgörande för framgång.
Styrelsens för Idrottsalliansen vill medverka till denna sammanhållning och göra ett med RF gemensamt opinionsarbetet bl.a. under remisstiden.
Samtidigt måste Idrottsalliansen vara öppen för att hitta egna lösningar som kan utvecklas, om ambitionen att skapa en gemensam plattform för svensk idrott på spel- och lotterimarknaden misslyckas.”
Bakgrunden till formuleringarna var att vi ville medverka till att skapa enighet inom svensk idrott. Ett annat skäl var att vi har blivit uppvaktade av flera företag, som ville starta ett samarbete med oss, samtidigt som utredningen om spel och lotterier pågick. Dessa möjliga samarbetspartners har framhållit en enad svensk idrott som en svåröverträffad konkurrensfördel. Men vi har inte velat förstärka den nuvarande oredan inom svensk idrott. Det är illa nog ändå.
Sveriges Olympiska Kommitté (SOK) startade Medaljlotteriet tillsammans med Postkodlotteriet och två (!) olympiska specialförbund (segling och skidor) utan dialog med RF och övriga förbund. Också det lotteriet fick läggas ned efter några månader. Nu är SOK och de två specialförbunden kvar som förmånstagare i Postkodlotteriet, vars expansion har varit förödande för idrottens ställning på lotterimarknaden.
Det finns fler än SOK som har bidragit till oredan. Inom folkrörelsefamiljen, som tillsammans driver Folkspel, har IOGT sitt eget lotteri, Miljonlotteriet, som för något år sedan hade en omsättning på ca 500 miljoner.
Samtidigt som alla specialförbund samlades för information om läget i spelutredningen och om behovet av att hålla samman idrottsrörelsen, tecknade Svenska Hockeyligan avtal med Nordic Bet, bakom ryggen på Ishockeyförbundets ledning. Jag tyckte riktigt synd om Anders Larsson, Svenska Ishockeyförbundets ordförande, som dagarna innan hade berättat om behovet av att hålla ihop svensk idrottsrörelse i spelfrågorna. Nordic bet ägs av det Maltabaserade Betsson.
3 000 idrottsföreningar och några förbund har gått med i Sportlotteriet, baserat i Uddevalla.
Och som om detta inte vore nog äger RF:s distriktsorganisation Västsvenska Idrottsförbundet ”Idrottens spel/ Idrottens odds”, som de har utvecklat tillsammans med Betsafe/Betsson och Nordic Bet. Det verkar vara långt mellan RF i Stockholm och distriktsförbundet i Göteborg.
Nu är det lite bråttom att försöka skapa idrottens framtida spelverkstad. Annars tvingas vi sitta på parkett och se hur andra skapar den och utnyttjar kraften i svensk idrott.
Ett särskilt problem är de starka specialförbund som idag har avtal med Svenska Spel. Alla inom svensk idrott har intresse av att den eventuella vägen ut ur det nuvarande monopolet kommer att fungera för de stora lagidrotterna. Det är inga småpengar vi talar om.
Svensk fotbolls tre avtal mellan Svenska Spel och Elitfotbollens organisationer på herr- och damsidan samt med Svenska Fotbollförbundet ger 928 miljoner på sex år. Det är självklara ersättningar för att bolagets kunder spelar på fotbollens produkter och inget som t.ex. Svenska Fäktförbundet behöver surna till för. Men fortsatta avtal på den nivån förutsätter ju framgång för Svenska Spel.
Samtidigt kan vi väl konstatera, att flera företag, som nu kommer att söka licens, kanske är beredda att teckna avtal med minst lika höga ersättningar som avtalen med Svenska Spel ger.
Våra råd till riksidrottens ledning är följande:
1. Deklarera ambitionen att skapa en för idrotten gemensam plattform för spel och lotterier, där alla förbund och föreningar kan vara med. Gör tydligt, att överskottet av spelen går direkt till klubben där spelaren har sitt hjärta. Vår erfarenhet av en sådan idé kan vara till stor nytta.
2. Bjud in några spelföretag, både dem som finns på den svenska marknaden och dem som avser att söka licens. Syna dem. Vad kan de erbjuda för att bygga den gemensamma plattformen?
3. Gör tydligt att Svenska Spel bör ha en särställning i ”anbuden.” Tradition och gott samarbete mellan företaget och idrotten gör detta till en självklarhet.
4. Informera tydligt om att ambitionen med framtida marknadsföringsavtal av den typ som nu finns inom svensk idrott (t.ex. Svenska Spels avtal med ett antal specialförbund och Hockeyligans avtal med Nordic Bet) måste vara att de enbart ska omfatta den del av spelmarknaden som kommer att konkurrensutsättas. De får inte på något sätt begränsa förbund och/eller föreningar att delta i idrottens egen plattform för lotterier.
När den nya plattformen fungerar ska den utgöra hela svensk idrotts plattform för lotterier.
5. Verka för att SOK, Svenska Skidförbundet, Svenska Seglarförbundet, Hockeyligan och Västsvenska Idrottsförbundet ansluter till svensk idrotts lotterier. Och kanske ska idrotten också utvärdera sitt medlemskap i Folkspel/Bingolotto. Men omsorgen om goda relationer i folkrörelsefamiljen kan vara viktigare än principer och konsekvens.
Nu har vår dröm om ett idrottens eget lotteri, som fullt ut tar tillvara styrkan i den breda svenska idrottens varumärke, en god möjlighet att bli verklighet. Nu måste framgångsrikt prat lämna plats för en framgångsrik verkstad, där alla får plats.
Lars Liljegren
#Metoo berör även idrotten, förstås
Foto: Fredrik Sandberg / TT, Janerik Henriksson/ SCANPIX
Det sker sexuella övergrepp och kränkningar inom idrotten. Det var ett av många skäl för Riksdagens kulturutskott att i våras kräva en översyn av statens stöd till idrottsrörelsen. Mycket skit fick vi, inte bara för detta.
Men det är med avsky, inte med skadeglädje, vi under de senaste dagarna har läst vittnesmålen om grova sexuella övergrepp, trakasserier, tafsande och allmän gubbsjuka.
Upprop även från idrotten
Modiga kvinnor har äntligen vågat berätta om det plågsamma och ibland förträngda. När många vittnar, vittrar känslan om ”mitt eget fel” sönder. Kvinnor på teater och opera, i massmedia, inom rättsväsendet och på advokatkontoren har skildrat vidrigheterna.
Övergreppen har skett överallt
Sextrakasserierna finns också mitt i riksdagen, om någon någonsin hade trott något annat. Kulturutskottet kunde ha hittat trakasserierna på närmare håll än i idrotten.
Jag är nästan övertygad om att vi också kan förvänta oss ett upprop från idrottsrörelsens kvinnor. Och jag är rädd för att historierna blir lika vidriga, även om jag hoppas på motsatsen.
Idrotten är en del av samhället. Men å andra sidan måste vi försöka gå före med det goda exemplet. Då får omvärlden ett ännu starkare förtroende för oss. Det har vi inte alltid lyckats med. Och nu måste vi göra allt för att trakasserierna inte ska hända igen.
Vi hade det under uppsikt
Under 16 år var jag ordförande i Svenska Fäktförbundet. Och jag vet att en hedersordförande egentligen har en enda uppgift – att känna sig mycket hedrad. Och det gör jag. Men jag vill berätta något om vår långa och bra diskussion, bland annat en föreningsremiss om jämställdhet 2016, kanske som en impuls också till andra.
Så här beskriver det väl förankrade programmet ”Fäktningen inför framtiden” målbilden för 2020:
”Samtal om svensk fäktnings värderingar och gott föredöme i förbund och föreningar medverkar till att alla känner sig välkomna oberoende av kön, social ställning, ekonomiska förutsättningar, religiös trosuppfattning, sexuell läggning eller etnisk bakgrund.”
Ibland är det lätt att glömma de mycket konkreta motiven för jämställdheten – förutom de principiella om människors lika värde.
I svensk idrott är andelen pojkar som är aktiva i en eller flera idrottsföreningar större än andelen flickor i alla åldersgrupper. Undersökningar visar också, att flickor ofta har andra motiv för sitt idrottande än pojkar. Den idrottsrörelse som vill växa måste kunna attrahera fler flickor. Vi måste uppträda på ett sådant sätt, att flickor och kvinnor blir respekterade och känner, att deras intressen tas tillvara i diskussionen om idrottens framtid. Att pojkar och flickor får samma inflytande på alla nivåer.
Redan jämställt
Programmet säger:
”Arbetet för jämlikhet och jämställdhet utgår ifrån att framgång inom detta område också leder till bättre beslut inom fäktningen. Svensk fäktning får därigenom en verksamhet, som i ännu större utsträckning är attraktiv för alla, oavsett kön eller bakgrund.”
Som en följd av den här synen förändrade Svenska Fäktförbundet stadgarna vid årsmötet i våras. I fortsättningen ska förbundsstyrelsen bestå av hälften män och hälften kvinnor, precis som RF:s stadgar säger. Det är ingen revolution. Det är näst intill jämställt på förbundsnivå redan. Men en del återstår, som i de flesta förbund, på föreningsnivå.
Vetskapen om att det finns tillräckligt många kvinnor i styrelsen att tala med kanske kan vara en styrka för den kvinna som kanske inte klarar av att anmäla trakasserier till exempel en manlig föreningsordförande eller som inte får gehör eller blir tagen på allvar.
”Menade inget illa”
Vackra och välmotiverade formuleringar i program kan sporra och stimulera. Men det är i vardagen formuleringarna prövas. Jag har själv flera gånger under min långa tid som ordförande ringt upp ledare, som har fått kritik för formuleringar och handlingar som kvinnor har blivit sårade av. Det vanligaste svaret har varit, att ”jag menade inget illa, ville bara skoja lite!”
Mitt budskap har varit enkelt: ”Vi har i bred enighet lagt fast våra värderingar. Ingen kan tvinga Dig att älska dem. Men om Du i handling bryter mot dem ska Du göra något annat än att vara ledare i svensk fäktning.”
Några enkäter om hur välkomnande Svenska Fäktförbundets föreningar är har inte gjorts. Men det finns skäl att uppmärksamma den fråga som ställdes i ungdomsenkäten för något år sedan.
Totalt kom 316 svar, varav 227 var pojkar/män och 89 flickor/kvinnor.
Så svarade de
Resultaten av enkäten var på många sätt mycket positiva. Fäktare och föräldrar uppskattar den verksamhet som föreningarna bedriver. 228 av de 261 som besvarade den frågan instämde helt i påståendet att ”Det känns tryggt på träningen och i omklädningsrummet. Ingen blir mobbad eller illa behandlad.” 23 av de svarande instämde delvis. Fem personer svarade ”varken eller”, två ”stämmer inte så bra.” Tre personer svarade ”stämmer inte alls”.
De fem som svarade att det ”inte stämmer så bra eller inte alls” kanske har något att berätta i #metoo – kampanjen.
Om alla ska trivas i idrotten krävs bland mycket annat, att män uppträder som män.
Och till sist till alla, om det nu blir några, kvinnor från fäktningen som berättade sin historia i me too-kampanjen. Tack för att ni vågade ge ert bidrag till en ännu bättre och tryggare idrottsrörelse!
Ingen kan längre säga, att vi inget visste.
Krönikör
Lars Liljegren
Men det är med avsky, inte med skadeglädje, vi under de senaste dagarna har läst vittnesmålen om grova sexuella övergrepp, trakasserier, tafsande och allmän gubbsjuka.
Upprop även från idrotten
Modiga kvinnor har äntligen vågat berätta om det plågsamma och ibland förträngda. När många vittnar, vittrar känslan om ”mitt eget fel” sönder. Kvinnor på teater och opera, i massmedia, inom rättsväsendet och på advokatkontoren har skildrat vidrigheterna.
Övergreppen har skett överallt
Sextrakasserierna finns också mitt i riksdagen, om någon någonsin hade trott något annat. Kulturutskottet kunde ha hittat trakasserierna på närmare håll än i idrotten.
Jag är nästan övertygad om att vi också kan förvänta oss ett upprop från idrottsrörelsens kvinnor. Och jag är rädd för att historierna blir lika vidriga, även om jag hoppas på motsatsen.
Idrotten är en del av samhället. Men å andra sidan måste vi försöka gå före med det goda exemplet. Då får omvärlden ett ännu starkare förtroende för oss. Det har vi inte alltid lyckats med. Och nu måste vi göra allt för att trakasserierna inte ska hända igen.
Vi hade det under uppsikt
Under 16 år var jag ordförande i Svenska Fäktförbundet. Och jag vet att en hedersordförande egentligen har en enda uppgift – att känna sig mycket hedrad. Och det gör jag. Men jag vill berätta något om vår långa och bra diskussion, bland annat en föreningsremiss om jämställdhet 2016, kanske som en impuls också till andra.
Så här beskriver det väl förankrade programmet ”Fäktningen inför framtiden” målbilden för 2020:
”Samtal om svensk fäktnings värderingar och gott föredöme i förbund och föreningar medverkar till att alla känner sig välkomna oberoende av kön, social ställning, ekonomiska förutsättningar, religiös trosuppfattning, sexuell läggning eller etnisk bakgrund.”
Ibland är det lätt att glömma de mycket konkreta motiven för jämställdheten – förutom de principiella om människors lika värde.
I svensk idrott är andelen pojkar som är aktiva i en eller flera idrottsföreningar större än andelen flickor i alla åldersgrupper. Undersökningar visar också, att flickor ofta har andra motiv för sitt idrottande än pojkar. Den idrottsrörelse som vill växa måste kunna attrahera fler flickor. Vi måste uppträda på ett sådant sätt, att flickor och kvinnor blir respekterade och känner, att deras intressen tas tillvara i diskussionen om idrottens framtid. Att pojkar och flickor får samma inflytande på alla nivåer.
Redan jämställt
Programmet säger:
”Arbetet för jämlikhet och jämställdhet utgår ifrån att framgång inom detta område också leder till bättre beslut inom fäktningen. Svensk fäktning får därigenom en verksamhet, som i ännu större utsträckning är attraktiv för alla, oavsett kön eller bakgrund.”
Som en följd av den här synen förändrade Svenska Fäktförbundet stadgarna vid årsmötet i våras. I fortsättningen ska förbundsstyrelsen bestå av hälften män och hälften kvinnor, precis som RF:s stadgar säger. Det är ingen revolution. Det är näst intill jämställt på förbundsnivå redan. Men en del återstår, som i de flesta förbund, på föreningsnivå.
Vetskapen om att det finns tillräckligt många kvinnor i styrelsen att tala med kanske kan vara en styrka för den kvinna som kanske inte klarar av att anmäla trakasserier till exempel en manlig föreningsordförande eller som inte får gehör eller blir tagen på allvar.
”Menade inget illa”
Vackra och välmotiverade formuleringar i program kan sporra och stimulera. Men det är i vardagen formuleringarna prövas. Jag har själv flera gånger under min långa tid som ordförande ringt upp ledare, som har fått kritik för formuleringar och handlingar som kvinnor har blivit sårade av. Det vanligaste svaret har varit, att ”jag menade inget illa, ville bara skoja lite!”
Mitt budskap har varit enkelt: ”Vi har i bred enighet lagt fast våra värderingar. Ingen kan tvinga Dig att älska dem. Men om Du i handling bryter mot dem ska Du göra något annat än att vara ledare i svensk fäktning.”
Några enkäter om hur välkomnande Svenska Fäktförbundets föreningar är har inte gjorts. Men det finns skäl att uppmärksamma den fråga som ställdes i ungdomsenkäten för något år sedan.
Totalt kom 316 svar, varav 227 var pojkar/män och 89 flickor/kvinnor.
Så svarade de
Resultaten av enkäten var på många sätt mycket positiva. Fäktare och föräldrar uppskattar den verksamhet som föreningarna bedriver. 228 av de 261 som besvarade den frågan instämde helt i påståendet att ”Det känns tryggt på träningen och i omklädningsrummet. Ingen blir mobbad eller illa behandlad.” 23 av de svarande instämde delvis. Fem personer svarade ”varken eller”, två ”stämmer inte så bra.” Tre personer svarade ”stämmer inte alls”.
De fem som svarade att det ”inte stämmer så bra eller inte alls” kanske har något att berätta i #metoo – kampanjen.
Om alla ska trivas i idrotten krävs bland mycket annat, att män uppträder som män.
Och till sist till alla, om det nu blir några, kvinnor från fäktningen som berättade sin historia i me too-kampanjen. Tack för att ni vågade ge ert bidrag till en ännu bättre och tryggare idrottsrörelse!
Ingen kan längre säga, att vi inget visste.
Krönikör
Lars Liljegren
Regeringsförklaring utan idrott!
Häromdagen lyssnade jag på vår statsminister. Han läste upp regeringsförklaringen inför nyfikna riksdagsledamöter. Han sa inget om idrott. Kan det vara sant? Kanske gjorde han det, när jag gick ut i köket och hämtade kaffe, eller reste mig och öppnade, när grannen ringde på för att låna en borr?
Jag laddade ned regeringsförklaringen från regeringens hemsida. Läste noga både en och två gånger. Inget om idrott. Sökte då ”idrott” i dokumentet. Blixtsnabbt kom svaret: ”Adobe Acrobat Reader har sökt klart i dokumentet. Inga träffar.”
Ett misstroende!
Regeringsförklaringen 2017 visar ett stort misstroende mot svensk idrottsrörelse. Och samtidigt är den ett underbetyg till idrottens arbete med opinionsbildning.
Det första statliga generella idrottsanslaget på 100 000 kronor infördes 1913 i glädjeyran efter OS i Stockholm 1912. Mängder av idrottsledare demonstrerade i Stockholm. Och sedan har det fortsatt. 2008 var statens anslag till idrotten 1 982 miljoner. Men 2017 hade det minskat till 1 935 miljoner.
De jobbar gratis.
I praktiken har idrottens opinionshaveri pågått i tio år. Det är märkligt med tanke på alla de goda argumenten för en satsning på idrotten.
Enligt RF:s statistik är 800 000 personer i Sverige ledare, tränare, styrelseledamot eller har liknande uppdrag i någon idrottsförening. Antalet medlemmar i åldrarna 6 – 80 år är drygt 3 miljoner.
De ideella idrottsledarna lägger ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om drygt 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på drygt 2 kronor. Och det kan jämföras med det statliga idrottsanslaget på knappt två miljarder kronor.
Ger tillbaka 15 gånger om
Idrottsledare ger tillbaka mer än 15 gånger det statliga anslaget.
Och det kommer tillbaka 35 miljarder varje år i skatteintäkter från idrotten. Det är utväxlingen på det totala stödet från stat, landsting och kommuner på ca sju miljarder kronor. Utan idrott stannar Sverige. Med sämre förutsättningar för idrotten blir Sverige fattigare.
Idrottsekonomiskt centrum i Lund, Sveriges ledande analysföretag i idrottsekonomi, har beräknat att idrotten år 2015 bidrog med ca 75 miljarder kronor (7,65 miljarder euro) till landets BNP, och dessutom skapar idrotten cirka 100 000 årsverken i Sverige. Idrotten är en viktig näringsgren.
Som en följd av Svenska Fäktförbundets motion om en idrottspolitisk offensiv till RF-stämman 2015 antog Riksidrottsstyrelsen ett s.k. intressepolitiskt program vid det senaste årsskiftet. Jag var själv med i den arbetsgrupp som lämnade förslag till program.
Men det 30-sidiga programmet är fortfarande en av Sveriges mest bevarade hemligheter och fanns inte med på dagordningen till RF-stämman i våras. Programmet är svaret på hur idrotten vill utveckla den svenska idrottsmodellen genom insatser i stat, landsting och kommuner.
Tid till att upprepa!
Nu är det ett år kvar till valrörelsen. Och det är dags för RF-ledningen att lägga in en högre växel.
Presentera programmet på regionala pressträffar. Utanför Stockholm är intresset för idrotten och idrottens förutsättningar större.
Använd sociala medier, där vi nu har kontakt med varandra. När startar RF gruppen ”Vi som gillar idrott” som växer och blir en maktfaktor inför valet?
När kommer tidningsartiklarna från riksidrottsstyrelsens ledamöter, där de olika sakfrågorna i det intressepolitiska programmet behandlas? Eller varför inte samlade upprop från ordföranden i specialförbund, som ger tyngd och trovärdighet till budskapet?
De alltid så avgörande kontakterna
Öka farten i distriktsförbunden, så att kontakterna med länens riksdagsledamöter och med kommunpolitikerna blir allt bättre! Så här bestämde en RF-stämma för några år sedan:
”Alla kommuner ska ha uppvaktats, påverkats och uppmanats att öka tillgången till idrottsmiljöer, lokaler, anläggningar och utrymmen för idrottsliga aktiviteter. Detta ska på alla nivåer ske årligen”.
Detta ambitiösa mål har inte distriktsförbunden orkat med hittills.
De lokala och regionala personliga kontakterna är utomordentligt viktiga. De politiska förtroendeuppdragen i riksdag, landsting och kommuner fördelas i allt större utsträckning till dem som har begränsad erfarenhet av både normalt förvärvsarbete och långa insatser i svenskt folkrörelsearbete, inkl. idrotten. Professionaliseringen av politiken är ett allvarligt hot mot det framtida stödet till idrotten.
Det är 800 000 väljare
Var finns uppropen för stöd till idrotten? Är det dags för nya manifestationer på idrottsplatser, på gator och torg? Det har skett efter 1913, bl.a. när den svenska idrottsrörelsen stoppade regeringens planer på ”moms på idrott” på 90-talet. Allt var inte bättre förr. Men något kan vi kanske lära av den tid som flytt…
Och en gång till. 800 000 idrottsledare är också väljare. Om jag har förstått saken rätt är det flera partier som saknar tillräckligt många sådana just nu.
Nu hoppas vi att regeringen i budgeten verkligen ökar stödet till idrotten, även om den glömdes bort i regeringsförklaringen. Det har hänt förr.
Krönikör
Lars Liljegren
Den stora oredan – om svensk idrott och spelmarknaden!
Medlemmar i Idrottsalliansen är 29 specialförbund samt alliansföreningarna Djurgården och Hammarby, som var med och grundade organisationen. 19 av förbunden tillhör Sveriges Olympiska Kommitté.
I verksamhetsberättelsen för 2015 skriver vi så här:
”Drömmarna hos de specialförbund som gått med som medlemmar i Idrottsalliansen lever fortfarande. Det märktes inte minst i kommentarerna till nedläggningen av Klubblo. Ett idrottens eget lotteri, som fullt ut tar tillvara styrkan i den breda svenska idrottens varumärke, saknas fortfarande.”
Efter år av förberedelser kunde vårt lotteri, Klubblo som det kallades, starta den 18 september 2014. Vi hade lyckats få till stånd ett samarbete med det klassiska svenska spelföretaget Cherry och med Sveriges största dagstidning Metro.
Fyra månader och minus 10 miljoner senare, den 29 januari 2015, var vi tvungna att stänga lotteriet. Cherry, som verkligen trodde på idén och ställde upp för idrotterna vid sidan av det starkaste strålkastarljuset, fick ta förlusten.
När det var som svårast, tio dagar före slutet för oss, kunde vi den 19 januari läsa, att Sveriges Olympiska Kommitté hade startat Medaljlotteriet tillsammans med Postkodlotteriet och två (!) olympiska specialförbund (segling och skidor). Det fanns skäl för oss att bli besvikna och inte så lite förbannade.
Vårt arbete hade under alla år bedrivits under full öppenhet. Både RF och SOK visste precis vad vi drömde om och vad vi gjorde för att drömmen skulle bli verklighet.
För de stora specialförbund, som är starkt beroende av ett Svenska Spel, som nu dagligen förlorar marknadsandelar, måste chocken ha blivit nästan ännu större. Svensk fotbolls tre avtal mellan Svenska Spel och Elitfotbollens organisationer på herr- och damsidan samt med Svenska Fotbollförbundet ger 928 miljoner på sex år. Det är självklara ersättningar för att bolaget spelar på fotbollens produkter och inget som t.ex. Svenska Fäktförbundet behöver surna till för. Men fortsatta avtal på den nivån förutsätter ju framgång för Svenska Spel. SOK:s start av lotteriet skedde under stort hemlighetsmakeri. De förbund som har valt sin styrelse i SOK visste inget. Riksidrottsförbundet hölls lika effektivt utanför.
Att den svenska spelmarknaden är utomordentligt svår att slå sig in på blev också klart för SOK och Postkodlotteriet. Trots starkt stöd av Aftonbladet och Postkodlotteriets kapitalstarka samarbetspartner, Novamedia i Nederländerna, fick också Medaljlotteriet vika ned sig. Det skedde den 5 juni 2015. De slog Idrottsalliansens tid på den svenska lotterimarknaden med ett par veckor.
Det finns skäl att bli extra upprörd, när det gällde samarbetspartnern Postkodlotteriet. Ingen organisation eller företag har under senare år ställt till med mer elände för den svenska idrottsrörelsens finansiering än Postkodlotteriet.
Idrottens andel av folkrörelsernas spel var ca 80 procent vid mitten av 90-talet, en andel som nu har minskat till 20 procent. Folkspel, folkrörelsernas gemensamma organisation, där RF är tyngsta medlem, har varit den stora förloraren. Flaggskeppet Bingolotto har minskat från 3, 2 miljarder i omsättning 1997 till drygt 600 miljoner förra året. Postkodlotteriet däremot har på några år gått från ingenting till 3 miljarder i omsättning.
I ett läge när folkrörelserna, och speciellt den svenska idrottsrörelsen, borde hålla samman gav SOK ett kraftfullt bidrag till den stora oredan. Näst intill fantastiskt är det, att inget nämndes om detta demokratiska och organisatoriska magplask i SOK:s verksamhetsberättelse, som behandlades vid årsmötet i tisdags kväll.
Sådana här omdömeslösa irrfärder är sällsynt olyckliga, då hela spelmarknaden just nu ses över i utredningen om ”Omreglering av spelmarknaden”. Utredaren, Lotteriinspektions generaldirektör Håkan Hallstedt, ska vara klar senast den 31 mars 2017. Det betyder att idrotten redan nu måste börja försöka hitta en gemensam linje.
Det finns fler än SOK som bidrar till oredan. Inom folkrörelsefamiljen, som tillsammans driver Folkspel, har IOGT sitt eget lotteri, Miljonlotteriet, som för något år sedan hade en omsättning på ca 500 miljoner.
De stora lagsporterna har av tradition ett gott samarbete med Svenska Spel. De har större anledning än de flesta att vara oroliga för den osäkra framtid som kan skönjas för bolaget. Deras samarbete med Svenska Spel började långt innan Folkspel startade Bingolotto.
Och som om detta inte vore nog äger RF:s distriktsorganisation Västsvenska Idrottsförbundet ”Idrottens spel”, som de har utvecklat och driver i samarbete med Betsafe/Betsson och Nordic Bet. Det verkar vara långt mellan Stockholm och Göteborg.
Nu är det utomordentligt viktigt att RF tar ledningen i försöken att hitta en framtida spel- och lotterilösning som kan hålla samman den svenska idrotten. Björn Eriksson, RF:s ordförande, har tagit flera initiativ för att det ska kunna bli på det sättet.
I Idrottsalliansens verksamhetsplan för 2016 för skriver vi så här:
”Drömmarna hos de specialförbund som gått med som medlemmar i Idrottsalliansen lever fortfarande.
I en tid när spelmarknaden utreds finns det större möjligheter än någonsin för RF att skapa en ny situation på spelmarknaden. Idrottsalliansens viktigaste uppgift under 2016 är att medverka i den processen.
Varje steg under 2016 ska tas i samråd med RF.”
Jag hoppas att också SOK och de stora lagidrotterna, med starka band till Svenska Spel, ställer upp på detta.
De återhållna formuleringarna i Idrottsalliansens verksamhetsplan skulle egentligen kunna ersättas av en variant av kommunistledaren C.- H. Hermansson utrop, när oordning rådde i partiet.
”Någon jävla ordning ska det vara i svensk idrottsrörelse.”
Lars Liljegren
Jag laddade ned regeringsförklaringen från regeringens hemsida. Läste noga både en och två gånger. Inget om idrott. Sökte då ”idrott” i dokumentet. Blixtsnabbt kom svaret: ”Adobe Acrobat Reader har sökt klart i dokumentet. Inga träffar.”
Ett misstroende!
Regeringsförklaringen 2017 visar ett stort misstroende mot svensk idrottsrörelse. Och samtidigt är den ett underbetyg till idrottens arbete med opinionsbildning.
Det första statliga generella idrottsanslaget på 100 000 kronor infördes 1913 i glädjeyran efter OS i Stockholm 1912. Mängder av idrottsledare demonstrerade i Stockholm. Och sedan har det fortsatt. 2008 var statens anslag till idrotten 1 982 miljoner. Men 2017 hade det minskat till 1 935 miljoner.
De jobbar gratis.
I praktiken har idrottens opinionshaveri pågått i tio år. Det är märkligt med tanke på alla de goda argumenten för en satsning på idrotten.
Enligt RF:s statistik är 800 000 personer i Sverige ledare, tränare, styrelseledamot eller har liknande uppdrag i någon idrottsförening. Antalet medlemmar i åldrarna 6 – 80 år är drygt 3 miljoner.
De ideella idrottsledarna lägger ned ett arbete motsvarande 140 miljoner timmar per år i föreningarna. Om ledarna fick betalt motsvarande en fritidsledarlön för den tid de lägger ned på idrotten skulle det innebära ett värde, inkl. sociala avgifter, om drygt 30 miljarder kronor per år. Det motsvarar en kommunal skattehöjning på drygt 2 kronor. Och det kan jämföras med det statliga idrottsanslaget på knappt två miljarder kronor.
Ger tillbaka 15 gånger om
Idrottsledare ger tillbaka mer än 15 gånger det statliga anslaget.
Och det kommer tillbaka 35 miljarder varje år i skatteintäkter från idrotten. Det är utväxlingen på det totala stödet från stat, landsting och kommuner på ca sju miljarder kronor. Utan idrott stannar Sverige. Med sämre förutsättningar för idrotten blir Sverige fattigare.
Idrottsekonomiskt centrum i Lund, Sveriges ledande analysföretag i idrottsekonomi, har beräknat att idrotten år 2015 bidrog med ca 75 miljarder kronor (7,65 miljarder euro) till landets BNP, och dessutom skapar idrotten cirka 100 000 årsverken i Sverige. Idrotten är en viktig näringsgren.
Som en följd av Svenska Fäktförbundets motion om en idrottspolitisk offensiv till RF-stämman 2015 antog Riksidrottsstyrelsen ett s.k. intressepolitiskt program vid det senaste årsskiftet. Jag var själv med i den arbetsgrupp som lämnade förslag till program.
Men det 30-sidiga programmet är fortfarande en av Sveriges mest bevarade hemligheter och fanns inte med på dagordningen till RF-stämman i våras. Programmet är svaret på hur idrotten vill utveckla den svenska idrottsmodellen genom insatser i stat, landsting och kommuner.
Tid till att upprepa!
Nu är det ett år kvar till valrörelsen. Och det är dags för RF-ledningen att lägga in en högre växel.
Presentera programmet på regionala pressträffar. Utanför Stockholm är intresset för idrotten och idrottens förutsättningar större.
Använd sociala medier, där vi nu har kontakt med varandra. När startar RF gruppen ”Vi som gillar idrott” som växer och blir en maktfaktor inför valet?
När kommer tidningsartiklarna från riksidrottsstyrelsens ledamöter, där de olika sakfrågorna i det intressepolitiska programmet behandlas? Eller varför inte samlade upprop från ordföranden i specialförbund, som ger tyngd och trovärdighet till budskapet?
De alltid så avgörande kontakterna
Öka farten i distriktsförbunden, så att kontakterna med länens riksdagsledamöter och med kommunpolitikerna blir allt bättre! Så här bestämde en RF-stämma för några år sedan:
”Alla kommuner ska ha uppvaktats, påverkats och uppmanats att öka tillgången till idrottsmiljöer, lokaler, anläggningar och utrymmen för idrottsliga aktiviteter. Detta ska på alla nivåer ske årligen”.
Detta ambitiösa mål har inte distriktsförbunden orkat med hittills.
De lokala och regionala personliga kontakterna är utomordentligt viktiga. De politiska förtroendeuppdragen i riksdag, landsting och kommuner fördelas i allt större utsträckning till dem som har begränsad erfarenhet av både normalt förvärvsarbete och långa insatser i svenskt folkrörelsearbete, inkl. idrotten. Professionaliseringen av politiken är ett allvarligt hot mot det framtida stödet till idrotten.
Det är 800 000 väljare
Var finns uppropen för stöd till idrotten? Är det dags för nya manifestationer på idrottsplatser, på gator och torg? Det har skett efter 1913, bl.a. när den svenska idrottsrörelsen stoppade regeringens planer på ”moms på idrott” på 90-talet. Allt var inte bättre förr. Men något kan vi kanske lära av den tid som flytt…
Och en gång till. 800 000 idrottsledare är också väljare. Om jag har förstått saken rätt är det flera partier som saknar tillräckligt många sådana just nu.
Nu hoppas vi att regeringen i budgeten verkligen ökar stödet till idrotten, även om den glömdes bort i regeringsförklaringen. Det har hänt förr.
Krönikör
Lars Liljegren
Den stora oredan – om svensk idrott och spelmarknaden!
Medlemmar i Idrottsalliansen är 29 specialförbund samt alliansföreningarna Djurgården och Hammarby, som var med och grundade organisationen. 19 av förbunden tillhör Sveriges Olympiska Kommitté.
I verksamhetsberättelsen för 2015 skriver vi så här:
”Drömmarna hos de specialförbund som gått med som medlemmar i Idrottsalliansen lever fortfarande. Det märktes inte minst i kommentarerna till nedläggningen av Klubblo. Ett idrottens eget lotteri, som fullt ut tar tillvara styrkan i den breda svenska idrottens varumärke, saknas fortfarande.”
Efter år av förberedelser kunde vårt lotteri, Klubblo som det kallades, starta den 18 september 2014. Vi hade lyckats få till stånd ett samarbete med det klassiska svenska spelföretaget Cherry och med Sveriges största dagstidning Metro.
Fyra månader och minus 10 miljoner senare, den 29 januari 2015, var vi tvungna att stänga lotteriet. Cherry, som verkligen trodde på idén och ställde upp för idrotterna vid sidan av det starkaste strålkastarljuset, fick ta förlusten.
När det var som svårast, tio dagar före slutet för oss, kunde vi den 19 januari läsa, att Sveriges Olympiska Kommitté hade startat Medaljlotteriet tillsammans med Postkodlotteriet och två (!) olympiska specialförbund (segling och skidor). Det fanns skäl för oss att bli besvikna och inte så lite förbannade.
Vårt arbete hade under alla år bedrivits under full öppenhet. Både RF och SOK visste precis vad vi drömde om och vad vi gjorde för att drömmen skulle bli verklighet.
För de stora specialförbund, som är starkt beroende av ett Svenska Spel, som nu dagligen förlorar marknadsandelar, måste chocken ha blivit nästan ännu större. Svensk fotbolls tre avtal mellan Svenska Spel och Elitfotbollens organisationer på herr- och damsidan samt med Svenska Fotbollförbundet ger 928 miljoner på sex år. Det är självklara ersättningar för att bolaget spelar på fotbollens produkter och inget som t.ex. Svenska Fäktförbundet behöver surna till för. Men fortsatta avtal på den nivån förutsätter ju framgång för Svenska Spel. SOK:s start av lotteriet skedde under stort hemlighetsmakeri. De förbund som har valt sin styrelse i SOK visste inget. Riksidrottsförbundet hölls lika effektivt utanför.
Att den svenska spelmarknaden är utomordentligt svår att slå sig in på blev också klart för SOK och Postkodlotteriet. Trots starkt stöd av Aftonbladet och Postkodlotteriets kapitalstarka samarbetspartner, Novamedia i Nederländerna, fick också Medaljlotteriet vika ned sig. Det skedde den 5 juni 2015. De slog Idrottsalliansens tid på den svenska lotterimarknaden med ett par veckor.
Det finns skäl att bli extra upprörd, när det gällde samarbetspartnern Postkodlotteriet. Ingen organisation eller företag har under senare år ställt till med mer elände för den svenska idrottsrörelsens finansiering än Postkodlotteriet.
Idrottens andel av folkrörelsernas spel var ca 80 procent vid mitten av 90-talet, en andel som nu har minskat till 20 procent. Folkspel, folkrörelsernas gemensamma organisation, där RF är tyngsta medlem, har varit den stora förloraren. Flaggskeppet Bingolotto har minskat från 3, 2 miljarder i omsättning 1997 till drygt 600 miljoner förra året. Postkodlotteriet däremot har på några år gått från ingenting till 3 miljarder i omsättning.
I ett läge när folkrörelserna, och speciellt den svenska idrottsrörelsen, borde hålla samman gav SOK ett kraftfullt bidrag till den stora oredan. Näst intill fantastiskt är det, att inget nämndes om detta demokratiska och organisatoriska magplask i SOK:s verksamhetsberättelse, som behandlades vid årsmötet i tisdags kväll.
Sådana här omdömeslösa irrfärder är sällsynt olyckliga, då hela spelmarknaden just nu ses över i utredningen om ”Omreglering av spelmarknaden”. Utredaren, Lotteriinspektions generaldirektör Håkan Hallstedt, ska vara klar senast den 31 mars 2017. Det betyder att idrotten redan nu måste börja försöka hitta en gemensam linje.
Det finns fler än SOK som bidrar till oredan. Inom folkrörelsefamiljen, som tillsammans driver Folkspel, har IOGT sitt eget lotteri, Miljonlotteriet, som för något år sedan hade en omsättning på ca 500 miljoner.
De stora lagsporterna har av tradition ett gott samarbete med Svenska Spel. De har större anledning än de flesta att vara oroliga för den osäkra framtid som kan skönjas för bolaget. Deras samarbete med Svenska Spel började långt innan Folkspel startade Bingolotto.
Och som om detta inte vore nog äger RF:s distriktsorganisation Västsvenska Idrottsförbundet ”Idrottens spel”, som de har utvecklat och driver i samarbete med Betsafe/Betsson och Nordic Bet. Det verkar vara långt mellan Stockholm och Göteborg.
Nu är det utomordentligt viktigt att RF tar ledningen i försöken att hitta en framtida spel- och lotterilösning som kan hålla samman den svenska idrotten. Björn Eriksson, RF:s ordförande, har tagit flera initiativ för att det ska kunna bli på det sättet.
I Idrottsalliansens verksamhetsplan för 2016 för skriver vi så här:
”Drömmarna hos de specialförbund som gått med som medlemmar i Idrottsalliansen lever fortfarande.
I en tid när spelmarknaden utreds finns det större möjligheter än någonsin för RF att skapa en ny situation på spelmarknaden. Idrottsalliansens viktigaste uppgift under 2016 är att medverka i den processen.
Varje steg under 2016 ska tas i samråd med RF.”
Jag hoppas att också SOK och de stora lagidrotterna, med starka band till Svenska Spel, ställer upp på detta.
De återhållna formuleringarna i Idrottsalliansens verksamhetsplan skulle egentligen kunna ersättas av en variant av kommunistledaren C.- H. Hermansson utrop, när oordning rådde i partiet.
”Någon jävla ordning ska det vara i svensk idrottsrörelse.”
Lars Liljegren
